Hoppa till innehåll

Nr 280 2011

Det mest exotiska: Pulsarplanet med måne!

Det går inte att komma ifrån att man blir nyfiken när ett uttryck som ”pulsar planet” möter en i cyberrymden. T ex pulsar planet PSR B1620-26 b.
Vad det handlar om är en pulsar, en neutronstjärna, som ingår i ett dubbelstjärnsystem med en vit dvärg som partner. PLUS med största sannolikhet en – Jupiterliknande planet!
Neutronstjärna, vit dvärg, exoplanet… kan det bli mera exotiskt?
Ja,det kan det, för nu diskuteras i en avhandling av astronomen Karen M Lewis rentav i vilken mån denna planet även kan tänkas ha en måne och hur i så fall en sådan  ska kunna avslöjas.
Exomånar är ett fenomen att räkna med (och på!), förstår jag av det abstract av avhandlingen som finns här. Teknikerna utreds med hjälp av massor av härligt komplexa, obegripliga ekvationer och mängder av appendix.
Jag tror att Lewis är knuten till Monash University, delstaten Victoria i Australien, men jag är inte hundra.

Kampanj för Zeta Aurigae-observationer

Zeta Aurigae –  ζ Aurigae – är en klassisk Algol-variabel. alltså en förmörkelsevariabel där stjärnorna passerar över varandra i vår synlinje och släcker ner varandras ljus en del. Perioden i detta system  ligger på 972 dagar och vi rör oss med en röd superjätte som kringränns av en B8-stjärna.
Just nu under pågående förmörkelse bedrivs en ”observationskampanj” av Zeta Aur, tipsar Christian Vestergaard.
Enligt prognoserna bör ”mid-eclipse”-tillfället inträffa runt 20 november 2011.
Zeta Aurigae är lätt synlig för blotta ögat, magn 3+ vis,  och en halv magnituds förändring bör kunna noteras rent visuellt – dock inte av mig, som har dålig syn, utan av unga, friska ögon. Testa!
Här är kontakttiderna för i år:
* 1st Contact 29 October 2011 JD 24555864
* 2nd Contact 02 November 2011 JD 24555868
* Mid-Eclipse 20 November 2011 JD 2455886
* 3rd Contact 09 December 2011 JD 24555905
* 4th Contact 13 December 2011 JD 24555909

Vikingarnas ”kompass”

Ända sen jag som civilförsvarspliktig jobbade  på Sjöhistoriska museet och Wasavarvet i Stockholm, har jag fascinerats av vikingarnas sätt att navigera ute till havs.
Solstenen, ”solarstein”, är ett begrepp, och vi diskuterade ofta på kafferasterna på museet vad en  sådan solarstein egentligen kan ha varit. Kompass var det ju inte.
De senaste åren har forskare, fysiker, arkeologer och andra, funderat över möjligheten att vikingarna använt sig av en polariserande kristall av den sort som i dag allmänt kallas islandsspat och är optiskt klar – en kristall som i mulet väder skulle  ha kunnat visa dem med några garders fel var solen ligger.
En rapport publicerad  av gamla klassiska lärdomsinstitutionen Royal Society i London ställer nu begreppen på huvudet. Felande länken till vikingarna kan ha hittats!  För nu handlar det inte bara om lösa, omdebatterade teorier längre – ett exempel på en sådan islandsspat har hittats i det berömda Alderney-vraket från drottning Elizabeths tid. På denna tid fanns förvisso kompassen, men i häftigt bestyckade krigsfartyg med järnkanoner slogs kompasserna ut och annat navigeringssystem fick användas.
Tekniken kan ha utvecklats på vikingarnas tid och sen gått i arv genom århundradena.
Spännande är det i alla händelser.

Öpiks kometmoln

Frågar man Lembit Öpik, liberal politiker i England och barnbarn till den legendariske Baltikumastronomen, sedermera Armagh-chefen Ernst Öpik, är det ingen tvekan:
Farfar, som ofta hade rätt i sina idéer, spekulerade redan 1932 om det inte fanns ett gigantiskt kometmoln långt där ute, och därför bör vi i rättvisans namn också tala om minst Öpik-Oorts kometmoln. Inte bara Oorts.
När det blir Astrofest i London in på 2012, kommer Lembit att prata sig varm för sin vara under ett föredrag.

Ackretionsskivor – varför det?

Jag fick en oerhört elak fråga av en släkting, som är väl uppdaterad inom astronomi och som undrade, kort och koncist:
Varför bildas det ackretionsdiskar? Varför ligger t ex inte planeter som bisvärmar runt sina stjärnor?
Rymdkonstnären  Giles Sparrow har konstruerat denna vackra disk:

Jag försökte byta ämne, gick hem och läste på och inser att det är en mycket komplicerad fråga. Från kollapsande nebulosor till globuler, Gösta Gahms globuletter, elefantsnablar, protostjärnor, stjärnor, insamlingsskivor, protoplaneter och planeter i så gott som ett plan, är en lång väg. Wikipedia har en bra sajt, lite tung i förklaringen, men detta är heller ingen lättförklarlig materia.
Och många populärvetenskapliga böcker säger egentligen inte ett dugg. Vi vet bara ”att”, inte riktigt ”varför” det är en naturlag med dessa skivor.

Slut i rutan!

Lämna ett svar