Hoppa till innehåll

Nr 300 2011

Vad orsakade fjorårets juldags-smäll?

Jag var väldigt glad i kväll att jag på ASTB-mötet kunde visa upp en bok av neutronstjärnans ”skapare” Fritz Zwicky, med dedikation i blyerts 1957 till vårt sällskaps grundare Knut Lundmark.
När jag sen kom hem, blev jag ändå gladare, för nu får de som dödförklarat neutronstjärnorna som kosmiska zombies nånting att tugga  på: NASA rymdteleskop Swift detekterade på själva juldan i fjor en våldsam gammaexplosion i kosmos, en smäll som antingen kan förklaras som en ny typ av supernovor miljarder ljusår bort ELLER som resultatet av en märklig lokal kollision inom vår egen vintergata.

Bägge förklaringarna är i svang (Nature, 1 dec-numret).
Gammablixtar, så kallade GRB:s  eller gamma-ray bursts, brukar handla om kortvariga fenomen, men här hände något oerhört märkligt som gör att gammaastronomin fått tillökning i sin familj.
Forskarna tycks vara överens om att det är en neutronstjärna som spökar i Swift-observationen.
* GRB 101225A upptäcktes i Andromeda av  sondens Burst Alert Telescope kl 1:38 EST 25 december 2010, och utbrottet varade i nästan en halvtimma. Detta är ovanligt långt.
* Tyvärr har varken rymdteleskopet HST eller  de jordbaserade teleskopen kunnat fastställa avståndet till smällen.
* Ett scenario är att vi sett en neutronstjärna gänga sig med en röd jättes kärna i ett binärt system, vilket lett till klassiska jet-utströmningar i gammaområdet, ett svart hål och en supernova som grädde på moset.
* Skulle denna teori stämma, ligger gammaobjektet på 5,5 miljarder ljusårs avstånd.
* Den andra teorin går ut på att det vi såg var resultatet av ett stort kometliknande objekt med ungefär halva massan av asteroiden Ceres, ett objekt som  trasats itu av gravitationen och vars rester kraschat in mot en neutronstjärna inte mer än 10 000 ljusår från oss.
Det enda som är helt säkert är att sista ordet inte är sagt.

Lektyr skrev om Lundmark

När jag växte upp i Höör var det veckotidningar som Lektyr och Levande livet som gällde, Se också, Såningsmannen ibland, Kalle Anka förstås, de små avlånga 25-öresböckerna med Kapten Miki. Detta var innan Kerstin Stjärnes ajabaja-varningar.
Nostalgin överfaller mig när jag fick en Lektyrartikel från 1957 i min hand (tack till Bertil Falk för gåvan!), en artikel med rubriken ”Knut Lundmark – Den fattige norrlandspojken som blev professor”.
En helt fantastisk livsberätesle signerad Jan Kuylenstierna, i vilken Lundmark  citeras apropå ålder (Lundmark dog ju året efter):
”Jag har en väsentlig anmärkning att framföra mot skapelsen. Man lever för kort för att hinna med något. Methusalems ålder skulle passa mej förträffligt – först 900 tjänsteår sedan 100 år som pensionerad emeritus med tid för sammanfattning och reflexioner.”

Plutoniskt

Kan man tala om GEOlogi när vi pratar om andra himlakroppar än jorden?
Det är Calle Erlandsson som ställer frågan på sin spets apropå vad som finns i  Plutos ”underjordiska” inre. Borde det kanske heta ”underplutoniska” inre i stället?
Tacksam för synpunkter! Wikipedia bidrar med en del defintionsmässiga språkligheter, men låt oss bortse från dem en stund.

Nära skjuter ingen hare

Hoppla! De exoplanetjagande Kepler-forskarna har hittat en storleksmässigr jordlik planet, kallad Kepler 21 b.
Jordlik och jordlik.
Planeten har en radie som är 1,6 ggr större än jordens, bra nära i och för sig, men dess massa är 10 ggr större än jordens och dess period kring moderstjärnan bara 2,8 av våra jorddygn.
Snyggt jobbat i alla fall, men bättre kan de – Kepler-forskarna.
Kring denna upptäckt har 65 astronomer arbetat med rymd- och jordbaserade teleskop.

Labbtest av Typ Ia-smällar

En av de stora gåtorna är och förbli hur supernovor tänds. Först kollapsar stjärnorna och sen bryter helvetet ut, en våldsam explosion. Hur går den ”studsen” utåt till? Vad händer i den där övergångsfasen mellan IMplosion och EXplosion??
Detta har orsakat och orsakar massor av huvudbry för SN-teoretiker och SN-praktiker (= observatörer),
Nu ser jag på nätet att amerikanska forskare i fysiklabb arbetat med Typ Ia-smällar (vita dvärg-kollapser)  genom att visa hur en svag eldslåga stressas till att detonera. Detta kallas på engelskspråkig fackspråk för ”deflagration-to-detonation transition (DDT)”.

Från labb till datasimuleringar till den rena rama astronomiska verkligheten är en hyggligt lång väg, men intressant är det i alla händelser att vi kan komma delar av SN-gåtan på spåren i vanliga, hederliga labbförsök.

300:e bloggen för i år

Vi har faktiskt hunnit med 300 W-bloggar i år, och det är vi hyggligt nöjda med. Utan hjälp från en krets dedikerade kompisar skulle det aldrig ha gått. Tack! Ingen nämnd, ingen glömd.
Ett litet glas skumpa får det allt bli för att fira.

Lämna ett svar