Hoppa till innehåll

Nr 2 2012

Herschels hål i himlen

Under sina stjärnlodningar stötte William Herschel även på extremt stjärnfattiga områden nära Vintergatsbandet. Därav de berömda ”tungorna” i hans snittbild genom Vintergatan. Om dessa områden skrev han i The Construction of the Heavens 1785 under rubriken ”An Opening in the Heavens” och hur hans lodningar gav allt större utdelning ju närmare Vintergatans plan han kom med sitt 20-fotsteleskop för att sen gå neråt till nästan ingenting med… ”a very few pretty large stars excepted”.

Herschel  tänkte sig en öppning eller ett hål på åtminstone fyra graders bredd mot Skorpionens stjärnbild.
* I dag vet vi ju att dessa hål i själva verket är interstellära gas- och stoftmoln som skymmer den bakomliggande stjärnrikedomen, men om detta interstellära medium hade Herschel och hans samtida inte en susning. Det är först de senaste hundra åren som kolsäckarna fått sin förklaring.
* Numera talar vi här på engelska om The Great Rift eller The Dark Rift – ibland kallar vi formationen för ”den stora sprickan” på svenska – och när stoftmolnen är som mest påfallande kan de se ut så här – som på en lysande nattstudie av Vintergatans sträckning signerad vår framstående astrofotograf Göran Strand, Östersund:

* Hur förklarade Herschel det han såg?
Nära hålets västra sida ligger den rika stjärnhopen M80. Herschel trodde rentav att dessa stjärnor  ursprungligen  härrörde från hålet, som de alltså dragits in från.
Citat:
”… would almost authorise a suspicion that the stars, of which it is composed, were collected from that place, and had left the vacancy”.
Samma fenomen, samma typ av hålighet såg Herschel i närheten av M4, en annan klassisk  stjärnhop.
Jag kan inte förneka att jag gillar hans, med utgångspunkt från vad han kunde veta, eleganta teori. Den hade förstås vunnit i styrka om han kring ALLA den gången kända klotformiga stjärnhopar kunde hitta öppningar/håligheter, men det gjorde han inte.
Det notabla tycker jag annars är att  Herschel här ser kosmiska fenomen som skett över mycket lång tid. Stjärnvärlden var inte given fix och färdig, vilket inte heller  Herschel, Immanuel Kant, Thomas Wright m fl 1700-tals-profiler trodde på. Men det Kant filosoferade över i sin länsstol framför den mysiga  brasan, fångade Herschel och Caroline Herschel, systern, upp under långa, kalla, eländiga, besvärliga,  observationsnätter.
Intressant är förresten att William Herschels stjärnlodningar nu kan attackeras i ett dataprogram signerat  Todd Timberlake, en datakunnig Herschel-intresserad som tillåter oss gå i Herchels fotspår – men också att motbevisa honom med utgångspunkt från dagens kunskap. Axiomen från 1785 (stjärnor är lika ljusstarka och ligger lika långt  varandra, Herschels teleskop kunde nå stjärnsystemets gränser etc) skulle ju Herschel dessutom själv omvärdera in på 1800-talet.

Inga nya rymdsonder 2012

På sin informativa blogg om rymdsonder berättar Kari Aartojärvi något ganska överraskande, att inga rymdsonder är projekterade för att sändas upp 2012. Vi får ”nöjas” med det som är på gång, och fyra projekt lockar onekligen:
* Tvillingsonderna GRAIL-A och GRAIL-B går just nu in i omloppsbana runt månen.
* Rymdsonden Cassini flyger väldigt nära Saturnusmånen Enceladus i mars, april och i maj. Avståndet är endast 75 kilometer.
* I juli har rymdsonden Dawn fått nog av asteroiden Vesta och drar vidare mot dvärgplaneten Ceres.
* 6 augusti landar Marsfordonet Curiosity.

Fin julklapp i Heidelberg

Nu har vi fått en ny astronomisk turistfälla – Haus der Astronomie i Heidelberg på klassisk Königstuhladress. Bygget står nu färdigt och har nyligen invigts.
Detta kommer verkligen att bli ett hem för regionens astronomiintresserade, skolor, kindergarten, planetarium, workshops, föreläsningar, här kommer  att bedrivas en intensiv utåtriktad verksamhet.
Huset har formen av en spiralgalax.

ESA räddar Vatikanens rara böcker

Det är alltid roligt att för omvärlden berätta om astronomins direkta nytta.
► I fjor kunde vi t ex  omtala hur cancerpatienter kan få nytta av astronomers upptäckt av tungmetaller som utstrålar lågenergielektroner när metallerna utsätts för röntgenstrålar vid specifika energinivåer – en forskning som bl a haft med svarta hål att göra. På jorden kan denna forskning bidra i kampen mot tumörsjukdomar.
► För några veckor sen kom en annan intressant nyhet, hur ESA:s sofistikerade satellitbildsarkivering kan hjälpa Vatikanens stora bibliotek att digitalisera alla rara böcker och manuskript i samlingarna.
Systemet med  FITS (”flexible image transport system”) används för att lagra tjugo år gamla bilder och data från rymden, och samma FITS-teknik testas nu i Rom. Vatikantbiblioteket tillkom 1475 och har en del rart nästan 2000-årigt material. Varje gång det plockas fram, riskerar det att förstöras, och här medför satellittekniken en sorts ”vinn-vinn”-princip:
Vatikanens rariteter blir lättare tillgängliga för omvärlden digitalt samtidigt som originalen kan bevaras utan att plockas fram och utsättas för dålig luft, onödigt ljus m m.
Förr brukade vi skryta med teflonpannan för att visa på rymdfartens oerhörda nytta. Sen har vädersatelliter, GPS m m visat vägen för mänskligheten, och nu griper rymdteknik och astronomiforskning in mer och mer  konkret i vår vardag.

Tack för idag!


2 kommentarer till “Nr 2 2012”

  1. Tack för tipset!

    Jag har surfat runt en del och imponeras över servicevilligheten från Vatikan-bibliotekets sida. Men poängen är väl med "satellitarkivet" – om jag förstår ESA och Vatikanfolket rätt – att med detta pilotprojekt förverkligat full ut, kan jag sitta hemma i min kammare och plocka upp astronomiska godbitar i min dator för lärda studier. Nu måste jag åka till Rom för att ta fram t ex mikrofilmrullarna ungefär som vi gjorde på KvP/Sydis arkiv när vi ville titta i gamla lägg.

    En del av dessa  mikrofilmer är förmodligen dessutom gjorda på nitrat och extremt brännbara,.

Lämna ett svar