Hoppa till innehåll

Nr 3 2012

Salubrin ingen lösning…

Men planeter kan överleva expanderande solar!

Till elementa i skolboksastronomin hör att när solen om fem miljarder år sväller till en röd jätte, förintas alla de inre planeterna Merkurius, Venus och jorden.
Det börjar med lite brännsår och solsveda (det räcker inte i längden att badda med Salubrin!), fortsätter med att oceanerna kokar bort och i slutstadiet att allt förångas i helvetisk värme. Exit jorden.

Måste det gå så?
Nej.
En helt ny rapport i Nature signerad franske astronomen Stephane Charpinet (t v), verksam vid Université de Toulouse, och hans team visar  med hjälp av Kepler-sonden vad som försiggår runt den variabla stjärnan KIC05807616. De intrikata ljusförändringarna pekar på att här finns två till B-subdvärgen extremt närbelägna planeter (= 1 procent av avståndet solen-jorden) med rotationsperioder runt stjärnan på 5,8 respektive 8,2 timmar.
Scenariot – med en del frågetecken – ser ut så här:
Stjärnan har en gång gått igenom den röda jätte-uppsvällningen. B-dvärgen är vad vi har kvar i dag.
De planeter vi ser i dag överlevde mötet med den svällande stjärnatmosfären för 18 miljoner år sen.
Dagens exoplaneter kan vara tidigare gasjättars hårda kärnor – gasjättarna drogs in mot huvudstjärnan och skalades av sina yttre gaslager.
Alternativet är, kan man tänka,  att vi ser nyskapade planeter av resterna efter planeter som förstördes i stjärnxpansionen.
Som vi ser så betyder inte den franska studien att liv kan ha överlevt där ute, men solens utvidgning en gång behöver inte nödvändigtvis betyda död och förintelse i en vidare kosmisk bemärkelse. En del planeter är segare och motståndskraftigare än vad skolböckerna antyder.
Så här tänker sig en rymdkonstnär mötet solen-jorden om 5 000 000 000 år:

GRAIL-sonderna på plats

De tandemflygande mångravitationsutforskande dubbelsonderna GRAIL-A och GRAIL-B har nu kommit på plats runt månen. Snyggt jobbat av NASA, säger jordborna.

Richard Dawkins i NYT-video

I höstas intervjuades Richard Dawkins (t v) av New York Times, och i denna femminuters intervju berättar en av världens ledande biologer och ateister i dag att han aldrig hade teleskop som liten. Däremot har han ett teleskop nu, ett teleskop som han knappt kan använda p g a ljusförhållandena i Oxford.
Dawkins är författare av flera debattglada klassiker och han berättar med stor glädje att han föredrar att föreläsa i det amerikanska Bibelbältet före New York och San Francisco. Tuggmotståndet är, skulle man kunna tro, större i den amerikanska södern, men Dawkins möts alltid där av stor publik och stående ovationer. Vilket för honom bevisar att det i USA finns betydligt fler icke-religiösa än vad vi vanligtvis tror via media.

Kannibalhövdingen Vintergatan

Det är med dagens astronomer som med dagens detektiver: De lägger hela tiden pussel med brottstycken ur den så kallade verkligheten. Till sist framstår en helhet. brottet kan förklaras och den skyldige utpekas. Kosmos är en enda stor brottsplats!
Vintergatans brott? Vår hemmagalax är en grym härskare i vår del av kosmos, en härskare som inte tvekar att äta upp smågalaxer eller slita tu dem. Det senare har två Cambridge-astronomer  Sergey Koposov och Vasily Belokurov fått helt klart för sig sen de på sydstjärnhimmeln fångat in två avslitna armar från Sagittarius-dvärgen som ovanligt väl passar ihop med motsvarande armar på norra himlavalvet.

Efter infångandet för miljarder år sen har dvärgen tappat hälften av sina stjärnor och gas/stoft-moln.
Det  är ingen sinekur att studera den här typen av himlafenomen. Forskarna har haft 13 miljoner stjärnor att ta itu med genom kartläggningsprojektet Sloan Digital Sky Survey (SDSS-III).
Resultatet visar på respektive stjärnhimmel en tvådelad, gaffelformad stjärnström.
Åldersskillnad noteras: de ljusare strömmarna är yngre än de mörkare; detta framgår av strömmarnas respektive innehåll av metaller som bara kan ha bakats inuti tidigare stjärnor.
Växelverkan mellan galaxer i kosmos sker hela tiden, och mindre galaxer utsätts för enorma tidvatteneffekter av större grannar. Det är inte heller osannolikt att den mörka materien – den okända mörka materien – spökar i sammanhanget.
PS.

Eftersom Francisco Goya uppmärksammas just nu på Malmö konsthall, går det inte komma förbi en av hans hemskaste bilder (visas dock inte i Malmö) – den med  Saturnus som äter sina egna barn. Som allegori över kannibalismen i universum duger den väldigt bra:

Slut för i dag…

.. men vi återkommer snart med senaste nytt från ovan där. Mest aktuellt för oss amatörer är väl meteorsvärmen kvadrantiderna, men tyvärr är väderutsikterna i Sveriges Chic…, förlåt jag menar Malmö. dåliga.

Lämna ett svar