Hoppa till innehåll

Nr 6 2012

PS till W-blogg nr 2 2012:

Herschel i Huddinge

Tack till Stockholmskompisar som påpekar att William Herschels berömda snittbild genom Vintergatan förvandlades till konst 1986-87 och sen dess fått pryda Huddinge järnvägsstation:

Skaparen bakom mästerverket var Nils G Stenqvist, som uppenbarligen var fascinerad av mönster som går igen i djur- och naturlivet, i stort och smått, inte minst spiralformen som förenar snäckan med galaxen.
Stenqvist var en tid professor på Konstakademien, inte i skulptur utan i grafik, och han levde åren 1934-2005. Då och då syntes han faktiskt ställa ut i det skånska gallerilivet, men det var sällsynta nedslag. Från Skåne (Vånga) kom i alla fall graniten till snäckan på bilden!
Huddinge-utsmyckningen finns I den breda gångtunneln och kallas ”Du har tid!”, den är utförd i sten, emaljerad plåt och målat stål.
På väggarna i trappan finns långsmala emaljer, som tillsammans med de blå grindarna och färgsättningen av cementmosaiken vid hissarna samverkar med skulpturen.
Till ett av Stenqvists hedersuppdrag hörde att smycka diplomen till ett par Nobelpristagare. Så här såg diplomet till fysikpristagaren, de kosmiska röntgenkällornas förste upptäckare Riccardo Giacconi ut 2002:

Stenqvist studerade vid Konstakademien 1956-1961, Royal College of Art, London 1958, i Frankrike och Grekland. Tryckare. Biträdande lärare på Konstakademien 1963-1973. Professor i grafik vid Konsthögskolan i Stockholm 1973–1983.
Uppdrag: Ordförande i NUNSKU 1969 – 1973. Ledamot av Konstakademin 1971. Ledamot av postens Konst och programråd. Posten Frimärkens konstnärlige rådgivare. Vice ordförande i Sveriges Allmänna Konstförening. Medlem i IX-gruppen 1964-1999 och i Konstnärshusets grafikgrupp.
Han har målat landskap och stilleben, i olja, men även i akvarell och tempera.  Han har varit en av de allra viktigaste drivkrafterna för den moderna svenska grafikens utveckling och för att våra grafiska bildvärldar har fått internationell genomslagskraft. Mest av allt har han kanske, med sina egna, tidiga experiment, flyttat fram positionerna för färggrafikens olika möjligheter.
► Stenqvist förekom i en rad samlingsutställningar,  i de flesta länder i Europa, i gamla Sovjet, USA, Kanada, Kuba, Mexico, Sydamerika, Afrika, Australien, Nya Zeeland, Japan.
Offentliga utsmyckningar av Stenqvist finns på Marinbasen Muskö, Långbro och Huddinge sjukhus, Universitetsbiblioteket Linköping, Tingsrätten Östersund, Norrlandsoperan Umeå, Riksmuséet Stockholm, Kungliga biblioteket. Och så då Huddinges pendeltågsstation.
► Han är representerad på Moderna Muséet i Stockholm, Nationalmuseum i Stockholm, runt om i Sverge, konstmuséerna i Dresden, Hamburg, Lybeck, Tiblisi, Reykjavik, British Museum, Victoria and Albert i London, Santiago de Chile, H.M.K. samlingar, Göteborgs Konstmuseum, Malmö Museum, samt i USA.

Läget på exofronten

När vi avslutade 2011 hade forskarna upptäckt sammanlagt 716 bekräftade exoplaneter. Samtidigt hade de 2326 kandidater att ta ställning till.
In på nyåret har fyra nya ”exo:s” hittats: HAT-P-34b, HAT-P-35b, HAT-P-36b, HAT-P-37b

Merkurius-meteoriter på jorden?

Hittills har vi hittat ett 60-tal meteoriter på jorden, som med största sannolikhet härrör från Mars, och nu dyker frågan upp:
När hittar vi en meteorit från Merkurius?
Sky and Telescope hänvisar till en rapport från 2008, som diskuterade förutsättningarna då:
Att nedslag, impacts, på Merkurius medger att material slungas ut i en långt större rekylhastighet än planetens flykthastighet. Detta bör medföra att det på jorden i dag finns stenbitar från Merkurius, kanske i en mängd 30 procent av Mars-fynden.
En tjusig bulls eye-smäll på Merkurius som orsakade den unga kratern Mena, kan ha skapat massor av splitter, ”ejecta”,  som slängts ut i den interplanetära sfären och nått även oss:

Bilden ovan kom från MESSENGER i november i fjor,och avsändare var NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie Institution of Washington.

S A Andrée – astronomen!

Ur Per Collinders lilla  översikt om astronomiska avhandlingar, rapporter med mera i Sverige 1881-1898 framgår att den misslyckade Nordpolsfararen S A Andrée författade ett aktstycke med titeln ”Iakttagelser öfver luftelektriciteten under solförmörkelsen den 19 Aug 1887”.

Buzz siktar mot Mars

Buzz Aldrin, vär gamle (81!)  månfarare med svenskrötter, diskuterar i en nätkrönika i Huffington Post temat ”American Space Exploration Leadership — Why and How” och han hymlar inte om att det är Kina och dess månprojekt som spökar.
USA:s chans att rycka åt sig initiativet är bemannade expeditioner var 26:e månad till  Mars, och Aldrin berör bl a NASA:s respektive den privata sektorns uppdrag inför den komplicerade uppgiften. Det handlar om bränsle, det mest rationella sättet att landa på Mars,  strålningskyddet för besättningen m m.
I Aldrings Mars-vision har NASA placerat ett ”cycling mother ship” som en mellanstation mellan jorden och den röda planeten.
(Tack till Bertil Falk som hittade artikeln på nätet.)

Råkurr i luften?

Det är alltid kul när astronomer bråkar, och ligger det inte ett nytt råkurr i luften mellan Mike Brown, den amerikanske dvärgplanetupptäckaren, och spanjoren J L Ortiz, som Brown ju närmast anklagat för att hackat sig in i amerikanernas (i och för sig offentliga) dataarkiv och snott åt sig upptäckarrollen av dvärgen Haumea? Snyggt gjort av Ortiz och hans student/er var det inte, och spanjorerna fick inte heller av IAU namna himlakroppen. Det fick Brown.
I en ny rapport om dvärgplaneten, som roterar oerhört fort och som har två små månar, tar Ortiz och hans team avstånd från Browns tes att Haumea gått igenom en stor krasch i tidernas begynnelse, vilket skulle skapat månarna.  I stället menar Ortiz att himlakroppen är ett bevis på ett lugnare fenomen som allmänt kallas ”rotational fission”. Jag  är inte riktigt överens med mig själv vad denna framentisering beror på, centrifugalkrafter som sliter itu den snabbroterande, avlånga himlakroppen, eller vad. Jag har inte sett nån riktigt bra definition på begreppet. Någon?
Däremot är det påfallande hur många dvärg- och småplaneter som är binära och trippla med småsyskon, som kan ligga långt bort från ”primarien” men ändå ha samma bana runt solen. Vilket pekar på gemensamt ursprung.
Alla tycks dock vara överens om följande:
⇒ Att Haumea har dimensionerna 2000  ×1500×1000 km
⇒ Att rotationsperioden ligger på 3.92 hr.
⇒ Att månarna Hi’iaka och Namaka ligger på 49880  ±198 km respektive  25657±91 km och att deras massor visavi Haumea är 1/200 respektive ∼ 1/2000.

Helgfrid råder…

.. och vi önskar god fortsättning på helgen.
Den ende som är vaken är W-bloggsredaktören! Sannolikt avslutar han den sena kvällen med en nattöl på ett ölkafé i kvarteret, vid fredliga Möllan.

Lämna ett svar