Hoppa till innehåll

Nr 34 2012

Röntgennebulosa runt T Pyx

En spännande nyhet på Astronomers Telegram är, tycker jag, att Chandra-satelliten, som jagar hårda fotoner i röntgenområet, hittat fram till en röntgenstrålande nebulosa runt den rekurrenta novan T Pyxidis – en klassiker i novavärlden sen farfarsfarfars tid, en nova som tidigare setts blossa upp ungefär med 20-åriga mellanrum.
Röntgenobservationerna ägde rum runt årsskiftet 2010-2011.
Jag har inte sett nån bild so far, men de dyker naturligtvis upp i cyberrymden vad det lider. När HST, Hubble-teleskopet, senast 1997 fångade T Pyx blev resultatet detta:

Det intressanta med oroliga stjärnor av denna typ är att professionella astronomer och amatörer arbetar så bra ihop. I fjor startade AAVSO (American Association of Variable Star Observers) en global observationskampanj för att bevaka det nu aktuella utbrottet, det första på runt 35 år.
På AAVSO hittar jag följande fakta om T Pyx:
► T Pyx är en av tio (!) kända rekurrenta novor i Vintergatans stjärnmyller.
► Den hade utbrott 1890, 1902, 1920, 1944, 1967 och så senast då i fjor  när stjärnan som värst nådde magnituden 6-7.
►T Pyx omges av en gasboll på en skenbar diameter av  ~10″.
► Novans magnitud i viloläge (”quiescence”) har mellan 1890-2010 sjunkit från B = 13.8 magn til  B = 15.7 magn, vilket tyder på att något händer i ackretionsdisken runt stjärnan, att massöverföringen avtar. Därför blir det också längre hopp mellan de klassiska utbrotten. Vilket inte hindrar att det kan komma att SMÄLLA rejält förr eller senare
►Just nu ligger novan visuellt runt 13m och ljusstyrkan avtar sakta men säkert.
AAVSO:s ljuskurvor från uppgången i fjor och den sakteliga nedgången nu i januari/februari ser ut så här:


T Pyx är ett binärt system med en vit dvärg och en solliknande stjärna drygt 3 000 ljusår bort. Jag har sett spekulationer om att dvärg-kompanjonen i systemet är på väg att närma sig Chandrasekar-gränsen (1,4 ggr solens massa) och därmed kan brisera som en supernova.
Pyxis är latin för Kompassen, och stjärnbilden är synlig på södra halvklotet.

Tychos komet på unikt tryck

För en tid sen hittade Christian Vestergaard denna förnämliga bild på nätet, ett tyskt kopparstick som visar hur folk diskuterar den stora kometen 1577, den som Tycho Brahe bevisade låg långt bortom månens bana.
Så oerhört märkligt att Galileo Galilei vägrade acceptera Tychos mätningar utan vidhöll den gamla uttjänta teorin om att kometer ingick i jordatmosfären. Där bet sig Galilei i tummen!

Pulsarer som mätstockar runt  Vintergatans svarta hål

Med radiopulsarer i närheten av Sgr A*, Vintergatans centrala svarta hål, går det i teorin att göra en mängd detaljrika mätningar av ”rymdtidens” utseende och struktur, det svarta hålets massa, spinnhastighet m m.
Astronomerna väntar bara på att radioteleskopet SKA – Square Kilometre Array – ska byggas, i Sydafrika eller  i Australien. Detta måste väl snart bli avgjort?

NOT or NOT to be…

Ett allmänt tips: Kolla på Robert Cummigs popast.nu-sajt hur diskussionen går och besluten faller om NOT, det nordiska teleskopet på kanarieön La Palma,
Nya finansieringsidéer har presenterats, som inte är länderrelaterat utan brukarrelaterat.
PS. Just nu, fredag em och kväll är det nått mankemang med kontakten till pop.ast-sajten. Men den kommer förstås igång igen.

Congratulations,  Miss Clerke!

Eftersom 10 februari är brittiska legenden Agnes Mary Clerkes födelsedag – hon föddes denna dag 1842 – tänkte jag slå ett slag för  hennes i alla avseenden betydande bok  A Popular History of Astronomy in the Nineteenth Century – en av milstolparna i beskrivningen av förrförra seklets astronomi.
Miss Clerke var en lysande kompilator, sammanställare av fakta,  mer så än observerande astronom, och hon blev också hedersmedlem i Royal Astronomical Society för sitt arbete.
Notabelt är att hennes bok numera  finns att ta upp och läsa på nätet, Första upplagan kom1885, den fjärde 1902.
I boken finns en fullkomligt enastående tabell över viktiga astronomiska händelser under hela 1800-talet, med utvikningar både framåt och bakåt. Den är värd att ta till sig för att se vilka kvantumsprång som togs detta fantastiska sekel, då astronomin blev astrofysik på allvar.
Jag ska be att få återge tabellen i sin helhet om några W-bloggsnummer. Du kommer att bli helt matt i ögonen!

Något beror det på storleken…

Storlekens betydelse kan diskuteras i diverse fall, och tack till Lars Olefeldt som hittat en mycket pedagogisk sajt med olika jämförelser mellan stort och smått.
Bl a citeras filosofen Bertrand Russell, som i en debatt om Guds existens frankt påstod att det snurrade en tekanna mellan jorden och Mars. Ingen kunde motbevisa honom – tekannan är för liten för att ses.
En typisk engelsk tekanna ser ut så här:

God helg önskas från oss alla på W-bloggen till er alla i Astroland!

2 kommentarer till “Nr 34 2012”

  1. Pingback: Populär Astronomi - » Tack för tålamodet: popast.nu är tillbaka

Lämna ett svar