Hoppa till innehåll

Nr 41 2012

Jet-strålen i M 87 upptäcktes för snart hundra år sen

Det är snart hundra år sen Knut Lundmark-kollegan Heber D Curtis från Lick-observatoriet upptäckte att M87 (NGC 4688) hade en märklig sidostruktor:
En gasstråle, en ”jet”, som pekade rakt i rymden från M87:s mitt. Längden uppskattar vi idag till runt 5000 ljuår.
Upptäckaråret var 1918, och egentligen hade väl galaxpionjären Curtis lite tid för den här typen av observationer – han var sysselsatt inom krigssektorn som alla toppakademiker.
För astronomer som arbetar inom de högenergirika områdena, med röntgen- och gammautbrott, med aktiva galaxkärnor, är detta jetfenomen knutet till ellipsen M87 ett tacksamt ”labb” i kosmos i dag:
► I dag vet vi att galaxen ligger relativt nära oss (16Mpc, drygt 50 miljoner ljusår) och den utstrålar en gasstråle med en massa märkliga understrukturer, med magnetfält och åtföljande synkrotonstrålning m m, som fascinerar alla vetenskapsmän av facket. Oavsett vilka våglängder vi sysslar med, så är M87 aktiv och för ett herrans iiv. Rader av teleskop och sonder (Fermi) fokuserar på granngalaxen där ute just nu.
► Tidigt upptäcktes att M87 omges av ett pärlband av 1000-tals kompakta stjärnhopar, vilket sannolikt hänger ihop med galaxens allmänna störighet. Galaxer som inte följer normalitetens utveckling, om sådana nu finns,  är alltid föremål för intensiva stjärnbildningar och våldsamheter i den interstellära sfären.
Tyvärr har jag inte hittat Curtis upptäckarbild från 1918, den finns i vart fall inte i Lick-observatoriets webbarkiv, men de senaste åren har det rasat in mängder av bilder. Hubble-teleskopet lyckades härom året (2009) fånga dramatiken så här (klicka/dubbelklicka på bilden för att få upp den i format):

En närbild ser ut så här:

Dessa inpå-studier ska då jämföras med bilder ”typ” de som Mount Palomar-giganten tog 1952 (återgiven i Allan Sandages praktverk The Hubble Atlas of Galaxies, 1961).
Vad jag just nu är nyfiken på är om nån amatörastronom nånsin identifierat gasstrålen? Med dagens digitalteknik och filteranvändning och stackningar borde det inte vara omöjligt. Jag kan inte tekniken. Nån som vet, nån som sett?
Om M87 eller NGC 4486 eller (radioastronomernas klassificering) Vir A vet vi förstås i dag att det som spökar i granngalaxen – den tyngsta medlemmen i Virgo-hopen av galaxer –  är ett gigantiskt svart hål, som gurglar och fräser och spottar i alla kända spektrala områden.

Unika Challenger-bilder

Efter 25 år har nya, okända videobilder på rymdfärjan Challengers katastrof dykt upp. Det är inget roligt att se men desto nödvändigare för att inse att rymdfarten inte var, inte är, en lek.

Nya bevis på galaxkrock i Cen A

Har ”man” sagt M87 – se ovan- så vill ”man” kanske säga Cen A, och då gäller följande:
► Att ny utforskning byggd på en rad samverkande teleskop på jorden och i rymden (Herschel, Spitzer, ATCA) visar att två nya moln kommit i dagen, cirka ∼15 kpc från centrumet och dess H-område.
► Det intressanta är onekligen forskarnas slutsats; Att här ser vi slutfasen inklusive – någon överraskad? – stjärnbildning i en galax som gängat sig och  uppslukats av Cen A.
Rapporten kommer från MRAS.

”A sheep in wolf-rayet’s clothing”

Jag gillar rubriken på nätet, ”Ett får i Wolf-Rayet-kläder”.
Wolf och Rayet trodde jag när jag växte upp var nutida astronomer, i själva verket levde de och verkade under 1800-talet och de fick ge namn till stjärnor som fortfarande är synnerligen utmanande och spännande.
I dag såg jag att den planetariska nebulosan  Hen 3-1333 flimrade förbi på nätet, och i dess mitt ligger en stjärna med 60 procent av solmassan – dessutom är den en döende, gammal pensionärssol.

Stjärnan bär katalogbeteckningen Hen 3-1333 och är variabel, vilket kan bero på ett omgivande gas/stoft-moln som med jämna och ojämna mellanrum täcker stjärnan.
I vanliga fall – finns det vanliga fall i kosmos? – är WR-stjärnorna större och maffigare än solen.
Astronomerna Charles Wolf och Georges Rayet jobbade på Paris-observatoriet i mitten av förrförra seklet.

Tack för i dag – hatten av!

En-två dagars paus måste det bli till följd av trevligheter hemma i Höör, nära där Skåne är mörkast på nätterna, och där jag har mina rötter. Under tiden fortsätter Kul i fem-satsningen ute på vårt observatorium, ”Mount Oxie”. Det är full fart framåt för vår deltidsanställde astropedagog Peter Hemborg. Kolla TBO-sajten!
Efter snart fyrtio år känns bygget av vårt folkobservatorium som en av de bästa investeringarna i stan. Hatten av för den tidens framsynta kommunala bestämmare vid namn Arne Lundberg, Calle Ljungbeck, Tore Lundström, Ulla Sandell, Birgit Rodhe m fl.

Lämna ett svar