B Cas – var var du?
Sen Tychos supernova aka B Cassiopeia/SN 1572/3C 10 tonat ut 1573-74, det vill säga blivit osynlig för blotta ögat, var det tyst om stjärnan och dess rester i nästan fyrahundra år. Jag har en gammal bok, från 1890-talet, i vilken det påstås att stjärnan B Cas hade identifierats av den store F W Argelander, några grader norr om Kappa Cas.
Men skarpsynte Argelander såg fel. Vad han såg vet jag inte, men det var inte resterna efter Tychos smäll som i max hade magnituden -4 (ungefär som Venus) och sen rasade minst 22 magnituder.
En som försökte ringa in supernovan och supernovaresten på 40-talet, mitt under brinnande krig, var Walter Bade, den tyske astronomen som verkade i USA och som kom hemligheten på spåren när han från 60-tummaren på Mount Wilson gav oss denna bild – Tychos stjärna bör ha funnits nånstans inom cirkeln. Tittips; Klicka på bilden!
Det var nära men ändå inte…
Walter Baade hade fullkomligt klart för sig när han påpekade i sin rapport 1945, i vilken han analyserade Tychos och andra astronomers ljusstyrkebestämningar, att novaresten var omöjlig att spana in för t ex 100-tummaren på Mount Wilson på grund av stjärnexplosionens höga deklination (+64o) men att Mount Palomars 200-tummare – i gång 1948 – borde se resterna. Då hade sen 20-talet astronomer av kalibern Knut Lundmark, Rudolph Minkowski och Milton Humason förgäves letat och letat.
Enligt Baade 1945 borde supernovaresten, med hans kännedom om supernovors expansionshastighet, vara ungefär 2 bågminuter bred.
Det som hände var att 1952 fick radioastronomerna Hanbury Brown och C Hazard korn på en radiokälla i det mässtänka området på våglängden 158.5 MHz, och sen gick jakten igång på allvar:
När radioastronomerna gjort sitt jobb, var det upp till ”optikerna” på Mount Palomar att identifiera askan efter B Cas, som också hittades men inte förrän på 60-talet, och i dag är B Cas de flesta rymdbaserade teleskops favoritobjekt. Här är en binge bilder:
► WISE – Wide-field Infrared Survey Explorer – visar i infrarött stjärnsmällen som röda fläcken t v. Rymdteleskopet stallades för i dagarna ett år sen.
’
► Chandras och Hubble-teleskopets granskning 2004 såg ut så här:
:
Stjärnan Tycho G anses vara den överlevande ganska normala stjärnan i det binära system, som Tychos novasystem utgjorde.
► FERMIS gammastrålande stilstudie går inte heller av för hackor:
B Cas/Tychos nova i sammanfattning:
► Vi rör oss med en Typ Ia-smäll med en vit dvärg som exploderar efter att ha passerat Chandrasekar-gränsen 1,4 solmassor – materien sugs in från en tvillingsol.
► Gasen i sfären rusar ut med en hastighet runt 9 000 km/se. Även lägre siffra, 5 000 km/s, nämns.
► 2004 upptäcktes tvillingsolen, en G2-stjärna ungefär som vår egen sol.Tycho G:s flygfart i dag är hög, 136 km/s – mer än fyra ggr andra stjärnors hastighet i närheten.
► 2008 identifierades ett ljuseko med hjälp av Subaru-bjässen på Hawaii; ekot bekräftar av Tychos nova var en smäll i klassen SNe Ia.
► Avståndet till B Cas ligger nånstans i spannet 8000-9800 ljusår.
Det har onekligen hänt en del sen Tycho Brahe gav oss sin klassiska novabild från Herretads skånska horisont och blev en världsberömdhet på kuppen.
Ännu en planetramsa
Än en gång tack till Carl-Olof Börjeson, som hittade denna ramsa i DN:
”Men vad trist med jul,särskilt utan några paket.”
Lundmark-webben
Det börjar falla på plats en hel del material till en tänkt Knut Lundmark-hemsida, som vi vill sätta fart på i samband med vårt 75-årsjubileum i slutet av april. Senast i dag fick jag övermailat ett par rariteter från Lick-observatoriet i Californien, Mount Hamilton, i vars arkivgömmor finns de loggböcker i vilka Lundmark och han kolleger införde sina observationer.
Jag är mycket tacksam till Tony Misch vid observatoriets historiska avdelning, som då och då kör upp på berget och gräver i arkiven, som berättar en del om vardagskneget för en astronom där på 1920-talet. Lundmark arbetade bl a med den så kallade Mills Spectrograph, som var kopplad till 36-tummaren på observatoriet. Svensken t o m intresserade sig för Polaris!
Som bäst håller även här på hemmaplan Peter Hemborg på med att scanna in en del brev till Lundmark.
En hiss som till himla bär…
Lars Olefeldt har fyndat i cyberrymden och sett att japanerna leker med att runt 2050 vara klara med en hiss upp till en rymdplattform 30 000 km upp.
Företaget bakom idén heter Obayshi, och hissen föreslås byggas i superstarka kolbaserade ”nanotuber”. På jorden ska hisschaktet förankras i en undervattenskonstruktion i Stilla havets botten.
Ute i rymden måste av dynamiska skäl finnas en mäktig motvikt.
Det är inte första gången jag sett såna här idéer presenteras, men det är första gången jag sett konkreta idéer.
Science fiction i dag, verklighet i morgon.
Flott tysk hemsida
Tack för denna helg
Vi har något dragit ner på tempot på W-bloggen senaste dagar, men vi ska bättra oss – bara Virusguden står oss bi!
I stället fick det bli några rader om TBO och projektet Rymdungarna i dagens utgåva av Skånska Dagbladet.
