Hoppa till innehåll

Nr 50 2012

En stjärna som pinnar på!

Jag är alltid lika glatt överraskad när jag springer  på något ”nygammalt” inom astronomin. Jag hade ALDRIG tidigare hört talas om stjärnan nr 1830 i Groombridges stjärnkatalog förrän jag satt och slöläste ett kapitel i  klassikern (1893) av Sir Oliver Lodge, Pioneers of Science.
– Ahaaa!, löd det från länstolsastronomen
Lodge berättar om 61 Cyg som exempel på ”a flying star” samtidigt som han berättar om Groombridge-stjärnan med en hastighet av 200 miles per sekund. Den rusade fram med så häftig fart att Lodge såg den som en tillfällig gäst på genomresa i vårt dåvarande universum, om vars struktur – Vintergatan som en galax bland andra galaxer –  han ju inte kunde veta något om..
F W Argelander upptäckte stjärnans extrema egenrörelse 1842, och senare under  1800-talet fick vi bra grepp om egenrörelsen. När astronomerna reducerade mätningarna för  precessionen kvarstod en rörelse på ungefär 3 bågsekunder i rekt och nästan 6 bågsekunder  i dekl. I dag har vi exaktare värden, men de är inte enormt skiljaktiga, vilket talar till 1800-talsastronomernas fördel.
Astrometrisonden Hipparcos minutiösa siffror:
► RA: 4003.69 mas/yr
► Decl: -5813.00 mas/yr
1 mas = 1 millibågsekund.’

Enligt Lodge borde Inom 2-3 miljoner år stjärnan försvinna helt bortom  teleskopens horisont. Så illa är det förstås inte. I dag vet vi att stjärnan har den tredje högsta egenrörelsen på himlavalvet efter Barnards stjärna och Kapteyns stjärna, men eftersom Groombridge 1830 ligger längre bort i Vintergatans halo, runt 30 ljussår,  har den en till synes högre verklig rörelse relativt oss. I själva verket står Groombridge-stjärnan  ”stilla” som halostjärna medan solen rör sig runt Vintergatan.
Magnituden är knappt 7, stjärnan ligger i Ursa Major/Stora Björnen, den är för oss  cirkumpolar och den har ett solliknande G8-spektrum – dessutom förekommer utbrott på ytan som liknar (fast mer energirika) solens flareexplosioner.
Stjärnan har mindre massa än solen och klassas som en subdvärg.
Nästa gång det är stjärnklart ska jag spana in Groombridge 1830 i min 15 ggr:s fältkikare.
PS.
Stephen Groombridge var engelsman, verksam i början av 1800-talet – och amatörastronom!
När Gaia skickas upp, får vi ännu mer finkalibrerade mätningar av stjärnans rörelse över himlavalvet.

Planetmötet 12-13 mars

Bara tre grader (6 fullmånar) kommer att skilja Jupiter och Venus från varandra under konjunktionen i nästa vecka.
Samtidigt har Mars precis passat på att komma oss närmast i år.

Vesta-krater i 3 D

Dags att plocka fram 3 D-glasögonen för att spana in det senaste bidraget från NASA:s Dawn-mission till asteroiden Vesta.
I blickfånget har vi den pregnanta kratern Caparronia, som har en diameter på ca 30 km.
Avståndet från Vesta vid fotografitillfället i fjor var ca 5200 km.
Tips: Klicka/dubbelklicka på bilden för att få upp den i tittvänligt format på din skärm.

Samtidigt kommer forskningsresultat från Dawn som pekar på att asteroiden är ovanligt ”färgrik” för att ingå i det vanliga asteroidbältet.

Misstänkt nova i Carina

Amatörer från Australien i syd till Finland (fjärrstyrning, väl?) i norr rapporterar via AAVSO om en ”misstänkt nova” i Carina, runt 10m.

Arecibo från satellithöjd

Inspirerad av kvällens tips från Christian Vestergaard om att gå in på Arecibo-observatoriets hemsida, så undrade jag spontant:
Går det att se Öresundsbron och kinesiska muren så går det väl att se 300-metersdisken i Puerto Rico från satellithöjd?
Svaret är förstås ja, och så här ser skålen ut på en bild:

Bilden togs redan 7 januari 2002 av Ikonos-satelliten, och upplösningen ligger nånstans runt en meter.

Newton sänkte Titanic?

Fanns det en astronomisk orsak till Titanics undergång för 100 år sen? Astronomer i USA har räknat på saken och utesluter inte att dragningskraften från månen (en s k ”supermoon”) och solen den vintern i kombination kan ha slitit loss där där isberget som sänkte den osänkbara Atlantångaren.
Himlakropparna låg bra till för att jävlas på det viset.
Spekulationer, javisst, men jag har läst värre.

Tellus globala uppvärmning – det definitiva beviset

Ett pedagogiskt exempel på hur den världsomspännande uppvärmningen av vår hemplanet har gestaltat sig under de senaste 200-300 åren, kommer från Lars Olefeldt. Inte allt ont som inte har nått gott med sig!

Lämna ett svar