Hoppa till innehåll

Nr 53 2012

Jupiter och Venus leker med månen och Plejaderna

Hela mars dansar Venus och Jupiter nästan kind mot kind men leker också med nymånen och Plejaderna. I slutet av månaden kan vi se den här konfigurationen på himlavalvet, efter solnedgången:

Återigen: Verklighetens planetarium går inte av för hackor!
Måndag 12.3 är det som alla vet fritt fram för allmänheten på kvällstid ute på Tycho Brahe-observatoriet (”Mount Oxie”), och vår lilla  arsenal av naggande goda teleskop kommer att riktas mot Jupiter och Venus.
Under tiden  kan vi glädja oss över att TT fångade upp vårt pressmess härom dan och fick info av Peter Linde, som nu löper som en präiebrand på tidningarnas nätsidor. Det behöver inte vara stora sensationer på himlavalvet för att allmänhetens intresse ska väckas. Även en synlig planetdans väcker funderingar, själv fick jag härom dan ett samtal från Thailand där gamla vänner satt på balkongen i kvällsvärmen och undrade vad det var de såg när månen, Venus och Jupiter höll på om värst.

Metro rymdtävlar

Nej, jag är inte rädd för att flyga, snarare tvärsom, men jag tänker ändå inte delta i gratisavisen Metros tävling med ett rymdskutt som förstapris.

Uppsalas ”ångströmar” ökar farten i rymden

Som gammal lundensare får jag ju ändå erkänna att de kan vara rätt duktiga även vid Fyris, vilket bevisas av detta pressmess från Uppsala Universitet 8 mars – här återgivet rakt upp och ner:
Ett stort, mycket glest segel skulle med hjälp av solvinden kunna driva en rymdfarkost långa sträckor i hög fart. Ett sådant har den finske forskaren Pekka Janhunen uppfunnit. Vid Uppsala universitet arbetar nu forskare vid Ångströms rymdtekniska centrum med att utveckla den miniatyrfarkost som ska sitta längst ut på varje tråd i seglet.
För att kunna nå avlägsna delar av vårt solsystem på rimlig tid behövs en raket som kan accelerera under lång tid. För detta krävs stora mängder bränsle och för att få upp stora mängder bränsle i rymden krävs, i sig, stora mängder bränsle. Snabbt blir det hela både tekniskt svårt och kostsamt.
Ett alternativ till en sådan raket är att fånga energi från solen i ett slags segel. Ett sätt är att spänna upp en gigantisk duk på vilken solljusets partiklar, de så kallade fotonerna, reflekteras och skapar ett svagt men ständigt tryck.
Ett annat, och mycket lovande, sätt, är det som forskaren Pekka Janhunen vid Finska meteorologiska institutet, FMI, har uppfunnit. Det fungerar så att tunna, elektriskt laddade trådar repelleras av solvinden, det vill säga de laddade partiklar som, tillsammans med ljus, sänds ut från solen. En stor fördel är att farkosten kan göras mycket lätt och eftersom det är kvoten mellan dragkraft och vikt som avgör hur hög accelerationen blir, kan farkosten så småningom nå avsevärda hastigheter.

I ett EU-finansierat samarbete mellan Sverige, Finland, Estland, Italien och Tyskland undersöker forskare och ingenjörer hur seglet ska kunna realiseras och flygas. Den tänkta farkosten har en förhållandevis liten kropp från vilken trådarna, som är tunnare än hårstrån, leder ut som ett hundratal ekrar i ett hjul. Inledningsvis är de upplindade på rullar, men efter uppskjutning, som fortfarande görs med traditionell raketteknik, matas de ut i längder på upp till 20 kilometer. Placerades ett sådant segel på marken skulle det alltså, om än glest, täcka vilken som helst av projektmedlemmarnas huvudstäder.
I Sverige arbetar Ångströms rymdtekniska centrum (ÅSTC) vid Uppsala universitet bland annat tillsammans med företaget Nanospace AB för att utveckla den miniatyrfarkost som ska sitta längst ut på varje tråd. Bortsett från att den är tjudrad till moderfarkosten i ekrarnas nav och tar emot en del kommandon från denna, är den ett komplett system med egna mikroraketmotorer, som hjälper till när seglet ska spännas ut, solceller och batterier för energiförsörjning, samt dator och apparatur för radiokommunikation.

Greger Thornell, föreståndare på Ångströms rymdtekniska centrum, är tillsammans med forskningsingenjörerna Sven Wagner och Johan Sundqvist ansvariga för det övergripande konstruktionsarbetet av miniatyrfarkosten liksom för kontroll- och kommunikationsmodulerna.
– Miniatyrfarkosten måste, trots sin komplexitet, vara väldigt lätt och liten. Nästan allting ombord på den måste därför konstrueras från grunden och sedan realiseras med specialteknik, inklusive den mikroteknik som vår grupp normalt arbetar med, förklarar Greger Thornell.
Om en dryg vecka inleder gruppen prototyptillverkningen.

PS från W-bloggsdredaktionen

1, Tack till Bertil Falk, som hittade uppgiften från början – då i DI (Dagens Industri).
2. I pressmesset ovan omtalade Pekka Janhunen har en egen hemsida. Kolla!

Sluta mobba hallänningarna!

Hallänningarna är av goda skäl förbannade för att Selma Lagerlöf glömde bort Halland i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, och gladare blir de inte när jag berättar att Vattenormen/Hydra utsetts till landskapets egen landskapsstjärnbild.

Jag kan förstå valet p g a Hallands avlånga geografi och Hallands åar, men Vattenormen finns ju inte ens på norra stjärnhimmeln.
Vännerna i HAS med Charlotte Helin i spetsen borde gripa in, skriva insändare och vara svenskt upprörda. Vi behöver en astronomisk pseudodebatt!
Jag tror förresten att jag vet vem som ”uppfann” landskapsstjärnbilderna, men mina läppar äro förseglade. Att han utsåg Scorpio/Skorpionen till sitt eget  landskaps stjärnbild, kan förklara en del.

Ljuseko från Cas A

Forskare har med hjälp av Spitzer-teleskopets infrarödkänsliga instrumentering uppfångat ljuseko från Cas A-supernovan. Likheten med prototypen Typ IIb SN1993J slås fast.
Teamet, med ett högkvater i Max Planck-centret, noterar att delar av Spitzer-sondens extrema kylsystem helt planeniigt  har lagt av, varför hoppet framöver sätts till det  kommande IR-bevakande  James Webb-teleskopet och tlll det luftburna SOFIA-teleskopet, som redan fått luft under vingarna.

Mount Oxie nästa!

SMHI lovar fint väder för morgonkvällen (12.3), så vi syns under  Venus och Jupiter.

Lämna ett svar