Hoppa till innehåll

Nr 54 2012

Stor succé på Tycho Brahe-obsis

Efter den mördande PR-kampanjen i radio och tv och på nätet och i papperstidningar var det FULLSPIKAT på TBO i kväll, där Jupiters och Venus planetära ”tango jalusie” stod på programmet. Jag vet inte hur många som dök upp, jag fick det till ett par hundra, många barnfamiljer, äldre. unga, medelålders, många med hundar, ALLA nyfikna och ALLA positiva över vad vi håller på med. Somliga kom från Oxie, andra från… Staffanstorp. Parkeringen  var sprängfylld.
Detta var nog det största hittills i vår 40-åriga historia, och det är många som  ska tackas; Kjell Westman som aldrig ger upp, Hans Kronkvist, Mikael Anderlund, Lars-Olof Hansson, Karl Palm, Peter Hemborg… ingen nämnd i övrigt, ingen glömd,  och alla teleskop inklusive Latinrefraktorn utnyttjades. Lars-Olof kompletterade med sin egen 9-cm:s Mead, med ett system och en kostnad som jag är nyfiken på.
Peter Lindes roll behöver inte sättas på pränt, men jag gör det ändå. Outtröttligt höll ordf Peter igång, föreläste och  förevisade, och alla skrymslen í husen utnyttjades.  Alla gäster uppmanades att gå in på våra hemsidor. För många ville  bli medlemmar. och många kom roligt nog ihåg gamla MARS, föreningen.
Väderguden var på sitt mest vänliga humör, för mig var detta en av de bästa stjärnklara kvällar jag överhuvud taget upplevt ute på Oxie, så grattis till oss själva.
Säkert kommer bildbevis att strömma in på våra hemsidor, Peter Larssons Facebok-sida m m.
Och från Limhamns horisont berättar gamle vännen Gunnar Bernstrup att Jupiter och Venus även sågs därifrån, från hans hem på – Tycho Brahe-gatan!
Hela världen har följt och fortsätter följa planetmötet, för det är ju inte slut, och Peter Lindes gode vän i Iran, som gästat oss i ASTB, Babak Tafreshi, dokumenterade för några år sedan i TWAN = Ther World at Night ”tangon” den gången så här – Jupiter nederst, ljusstarka Venus överst:

Det är lätt att bli självgod och självöverskattande, men jag undrar om inte vi på TBO leder bland de svenska folkobservatorierna just nu? Det är inte som jag skryter, jag bara säger som det är.

Fråga Uppsala!

Apropå Uppsala-teknikernas/forskarnas rymdsegel i förra W-bloggen, kom det en klurig fråga från Bertil Falk:
”Solseglet som Pekka Janhunen och ångströmare jobbar med ska vara bra för att  nå avlägsna delar av vårt eget solsystem snabbt, då solseglen långsamt men  säkert går allt snabbare.
Fråga:
Kan ett sådan solsegel fortsätta av bara  farten till, låt oss säga Proxima Centauri eller Barnards stjärna?
Hur höga hastigheter kan uppnås?”
Frågan gick direkt till Ångström-rymdcentrets chef Greger Thornell, som svarar så här:
”Vad roligt med era frågor! Jag tittade som hastigast på bloggen och såg att ni hade bild på Pekka med seglets huvudtråd i högsta hugg.

Enligt just Pekka, lämpar sig inte ens Eseglet för dylika stjärnresor.  Seglets hastighet begränsas av solvindens hastighet, dvs ca 800 km/s,  vilket gör att en resa till PC skulle ta 1500 år. Däremot spekulerar han  i att hans uppfinning skulle kunna användas för att bromsa in ett  stjärnskepp, vilket är ett stort problem i sig.
Så, nog fortsätter det av bara farten fast inte snabbt nog. Dessutom måste man peka hyfsat noga, vill jag säga. Med förlust av solvinden,  förloras manövreringen.”

Crafoord-pristagarna intar Lund 14-15 maj

Vår sekreterare Kjell Werner tipsar om att 14-15 maj är det dags:
Då gästar årets astronomiska Crafoord-pristagare Lund, de välkända vintergatsastronomerna Reinhard Genzel och Andrea Ghez, lärdomsstan, dels för att med yrkeskolleger diskutera sin tungviktiga svartahåls-forskning, dels för att möta den stora publiken i  populärvetenskapliga föredrag.
Progammet med alla ”när, var, hur” finns här.

Visionäre Neil

Jag är enormt tacksam till Lars Olefeldt, som alltid hittar intressanta sajter på nätet.
Nu har Lars raggat fram ett tv-anförande som astronomen och planetariechefen i New York, Neil deGrasse Tyson,  höll inför ett senatsutskott för att försvara Nasa:s ”portfölj” av visionära projekt.
Det är ett passionerat 8-minuters inlägg, som bl a noterar att när USA var som mest rymdvisionärt, på 60- och 70-talen, var landet krisdrabbat, mitt upp i varma och kalla krig, nästan inbördeskrig dessutom. Jämför med läget i dag, då landet, som räddat världen och framtidstron så många gånger,  tappar mark – egentligen på grund av egna skott i foten.
Neil föddes samma år som NASA skapades.

Stoftvirvel  på Mars

Inspirerad av en notis på bloggen Rymdsonder, surfade jag in på NASA:s MRO-sajt (MRO = Mars  Reconnaissnce Orbiter) och hittade en sensationell bild på en så kallad storftvirvel eller småtromb (”dust devil”) fångad live när den blåste omkring på den röda planeten.
Virveln  är åtminstone 800 m lång, 25-30 m bred, och bilden togs med hjälp av HIRISE-kameran (High Resolution Imaging Science Experiment) 16 februari i år. Gissningsvis fick en och annan av NASA:s tekniker teet i vrångstrupen när bilden ramlade in.

Vi vet ju redan av observationer från jorden att det finns väder på Mars, men såna här detaljer är bara sååå intressanta. Stoftvirveln drog fram över ett område på norra delen av planeten som kallas Amazonis Planitia, och där har hittats spår av tidigare liknande fenomen.
Dessa vindar uppstår av samma krafter som verkar på vår hemmaplanet. Solvärmen och termiken är avgörande för en småtrombs struktur och uppkomst.

Solfläckar i Stockholm?

Lundakompisen Calle Erlandsson undrar om det rör sig om en sorts dominoeffekt, det faktum att den stora solfläcken just nu ynglat av sig i Stockholm?

Lämna ett svar