Hoppa till innehåll

Nr 99 2012

Asteroid-larmet klingar av

Ju mer jag lyssnar och ser på nätet på de seriösa sajterna, om den snabbinkommande asteroiden (25 m) klassad 2012 KP24 – "a closed call" på 0,1 månavstånd – så tonar katastroftankarna bort.

Skulle asteroiden ha riktningen mot vattentornet i Oxie, skulle den  för det första inte överleva passagen genom atmosfären. Skulle nåra stenbitar ändå klara sig, skulle dessutom vattnet i vattentornet släcka brasan på en sekund.

Det jag inte förstår och aldrig har förstått är varför alla stora religioner måste syssla med jordens och universums undergång. Skapade Gud jorden för att den skulle gå under? Så korkad kan hon inte ha varit.

Simma lugnt.

Sursvenskan rapporterar

Vad kul att Sursven… jag menar Sydsvenskan har hittat en rymdnyhet, nämligen att det är problem med Kirunas och vårt Space-centers  alltför optimistiska rymfartsprojekt. Dock meddelas i Sydis att projektet med Virgin Galactic blir av, fast först 2017.

500 pers har redan bokat in sig på rymdskutten, som kostar 1,3 miljoner SEK upp och ner.

Jordens flyg sett från ovan

Tack till min gamle chefredaktör Ulf Mörling ("El Globo" bland trollkarlskolleger). som hittat text och bilder om hur vårt flygande ser ut från ovan där – från satellithöjd.

Jag tror att vi är överens om att så här kan vi inte ha det i längden, inte ens i höjden.

Bilden ovan visar flygtrafiken under ett dygn. Klicka!!!

NASA-pionjären "Dr Mae" siktar högt

– Det är nu klart att NASA valt den första afro-amerikanska kvinnliga astronauten Mae Jemison att leda projektet som utreder vad som krävs för att skicka ett stjärnskepp fyllt med människor till exoplaneter. berättar Bertil Falk som läst på.

– Projektet får till att börja med en halv miljon dollar. Hon säger själv att det inte är avsikten att vår generation ska göra färden. Avsikten är att bana väg för generationer om hundra år.

Dr Mae, som hon kallar sig på sin hemsida,  gjorde sin egen första rymdresa redan 1992.

Exakt så här står det på Dr Maes hemsida:

" 100 Year Starship (100YSS) is an initiative of DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency). Its objective is to design, establish, and implement an independent, sustained, non-governmental organization that will ensure that the capacity for human interstellar flight is a reality within the next 100 years.

I recognize that the concept of humans travelling to other star systems may appear fantastical—but no more so than the fantasy of reaching the moon was in the days of H. G. Welles. “First Man on the Moon” was published considerably less than 100 years before humans landed on the moon (1900 vs. 1969) and the rapidity scientific and technological advances were not nearly as great as it is today. But to be sure, the engineering, information management and scientific accomplishments just attempting what at the time seemed highly improbable, have been incalculable in the progression of human knowledge and quality of life."

En Venus-passage i marschtakt!

Ett, två, ett, två….Stort tack till kompisen Christian Vestergaard, som är en jävel på att hitta roliga uppslag,ovh som hittat en Venuspassage-marsch av John Philip Sousa från 1883.

Kuuul!!!

Personligen tror jag att vi behöver den här musiken för att hålla oss vakna 6 juni på morgonen, vilket leder mig och W-bloggen över till Peter Lindes  beräkningar: Vår ASTB-ordförande  har med hjälp av Stellarium räknat, ritat och rotat på nätet  och fått fram dessa kontakttider från TBO:s horisont:

Klicka/dubbelklicka  på bilden så att du får upp den i användbart format.

Lowell-observatoriet anas

Jag är som ni nog vet idé- och lärdomshistoriskt skolad och intresserad och pluggade i ämnet i Lund innan murveltiden på KvP/Expressen, på Hedenhös tid, och astronomins historia är extremt fascinerande: Personligheter, teknik, optik, matematik, i en skön och kreativ röra, en röra som fört oss fram till den världsbild vi har idag.

Lärdom: Tro inte att den världsbild vi har 2012 håller om låt oss säga tio år!

Därför så är det så fascinerande att kolla bakåt, inte minst i USA. För 150 år sen fanns det knappt ett obsis att tala om over there, men sen hände det med blixtens hastighet: Efter inbördeskriget kuggade USA:s väst- och öst-kust, och plötsligt fanns det miljardärer som ville bli ihågkomna för annat än spårvagnar i Chicago  och lokomotiv över prärien.

Percival Lowell (t v) var en av de privata "marknadskrafterna", och Christian Vestergaard påpekade härom dan att 23 maj var en sorts födelsedag – just den dagen 1894 bestämdes var observatoriet skulle ligga. Jag har aldrig besökt Lowell men W-bloggen har, som framgått av en tidigare blogg, ett ombud i närheten i form av jazzsångerskan Ingrid "Vismaya" Hagelberg, som bor i trakterna. Ingrid har lovat att hålla ett öga på observatoriets göranden och låtanden.

Och på bilden nedan ser vi…

… Lowellastronomen Andrew Ellicott Douglass.

– Mannen med den svarta hatten  vet jag inte vem är, han har förmodligen hjälpt till att  forsla upp instrumentet, berättar CV.

Vi befinner oss således på en bergsknalle utanför Flagstaff, på en höjd av 3658 meter.

– Bergets namn är numera Mars Hill.

Skillnaden mellan en pessimist…

… och en optimist kan beskrivas på många sätt.  En klassisk definition inom vårt gebit kan med Stanislaw Jerzy Lec  uttryckas så här:

"Optimism och pessimism skiljer sig endast vad beträffar  datumet för världens undergång."

Lämna ett svar