Hoppa till innehåll

Nr 106 2012

Lagom till 6 juni:

Storverk om Venus-passagerna på 1760-talet

I N V E Nordenmarks stora Pehr Wilhelm Wargentin-biografi (utkom 1939) finns ett lustigt brev författat av Fredrik Mallet, Uppsala-astronomen, till en kollega, skrivet i samband Venus-passagen 1761;

"- – – och Bror skall tro, at wi ej gjorde litet fjäs för Fru Venus: jag hade redan gjordt löfte, att om himmelen blef mulen den 6 Junii, så skulle jag aldrig mer bry mig om astronomien, och om jag ej fådt observera på Venus, så hade jag waret rent af hängfärdig."

► Att Mallet uttryckte många astronomers desperata förhoppningar och känslor inför Venuspassagerna 1761 och 1769, det förstår jag nu av Andrea Wulfs mäktiga bok Jakten på Venus (Leopard förlag), där Wargentin och Mallet flitigt förekommer. Astronomerna VILLE uppleva himlafenomenet, observera, mäta, sen kalkylera på det de sett och tidsbestämt.

► Målet: Att finna ett korrekt värde på solparallaxen och därmed för första gången, genom avståndet solen-jorden,  ge oss en uppfattning om solsystemets verkliga storlek.

► Efter de bägge Venuspassagerna kunde astronomerna för tvåhundrafemtio år sen också med liten felprocent komma fram till ett värde som obetydligt skiljer sig från dagens.

► Andrea Wulf har skrivit en i alla  avseenden imponerande researchad – och underhållande – bok. Hela det mänskliga spektrumet finns representerat, från intrigernas stormästare i Ryssland Michail Lomonosov till den ödmjuke jesuitpatern (utsänd av Danmarks Kristian VII) Maximilian Hell, från spindlarna i nätet som pastorsadjunkten Nevile Maksdleyne i London, de osannolika fransmännen Chappe, Delisle, Pingré, den vetenskapligt intresserade kejsarinnan Katarina den stora i St Petersburg, Charles Mason och Jeremiah Dixon ("the Mason-Dixon line" i USA), den bålde sjökaptenen James Cook och med honom Linnélärjungen  Daniel Solander m fl.

► Resultatet har blivit en Baedeker över Venuspassagernas 1700-talshistoria samtidigt som vi genom de inblandade aktörerna får en ganska god bild av mötet mellan Psyche och Urania,

► Till Venusobservatörernas stora problem 1761 hörde naturligtvis sjuårskriget med England och Frankrike som viktigaste opponenter, ett faktum som inte hindrade Royal Society i London och akademien i Paris från att söka samverka. Det får, med facit i hand, sägas ha fungerat någorlunda hyggligt, trots alla hinder på vägen. Men passagen 1761 blev ändå inget annat än ett genrep, baserat på Edmond Halleys epokgörande förslag en generation tidigare.

► För att få ett användbart värde på solparallaxen var astronomerna tvungna att söka sig till eländiga trakter i världen. När väl pengar till expeditionerna garanterats,  instrument byggts inklusive ur och kronometrar,  proviant (alkohol) lagrats, gav sig forskarna och deras team i väg – vi pratar om otroliga stormiga sjöfärder, om en tid utan vägar i det väldiga Ryssland eller norra Sverige och Finland för den delen, om ett Amerika som väntade på att koloniseras.

► Och även om genrepet 1761 var besvärligt att genomföra och resultat magert, blev 1769 ett inte mindre vågat äventyr. 100-tals observatörer engagerades över hela klotet, det tog månader och ibland år att nå destinationerna,  och det vore konstigt om inte flera astronomer blev "hängfärdiga" eller rentav dog på kuppen. I Californien tog fläcktyfysen livet av en astronom (Chappe), som arbetade in i det sista på sin dödsbädd. Tala om astronomins hjältar!

► Inte mindre tragiskt/tragikomiskt var Venus-astronomen Le Gentils öde. När han efter elva (!) års mödor återvände till Frankrike med magert observationsresultat från andra sidan jordklotet, hade barnen dödförklarat honom och tagit hand om arvet och han hade strukits ur franska akademiens lönelista. Förmodligen hade också hustrun hunnit gifta om sig.

► När därefter observationerna väl ägt rum, om vädret så tillät, skulle materialet samlas in, utvärderas, kalkylerna sättas på pränt.  Venus själv ställde till det för astronomerna, planeten krånglade genom att visa sig ha atmosfär och dessutom spökade den "svarta droppen" vid kontakterna med solskivan. För olika observatörer vid samma station kunde kontakttiderna skilja både sekunder och halva minuter.

► Jag har svårt att slå Andrea Wulf på fingrarna för några "fel". Hennes bok kommer i en rad  parallellöversättningar till det engelskspråkiga originalet. För den svenska översättningen svarar Göran Grip, vad jag kan se utan malörer. Det är tänkbart att en del i begreppsapparaten kunde lättats upp med enklare svenska, men lite får vi besvära oss när slutresultatet är så klart imponerande. Wulf har med en diger lista med källhänvisningar och en mängd internettips, där den som vill ju kan läsa mer om hur matematiken t ex bakom Venuspassagerna fungerade.

► Venuspassagerna betydelse som ett tidigt gränsöverskridande vetenskapligt projekt, ska inte undervärderas. De gav meraptit.  Efter Venuspassagerna samlade sig t ex asteroidjägarna till ett liknande internationellt uppdrag mitt under Napoleons härjningar, och sen blev astronomin mer och mer en global angelägenhet under 1800-talet (Carte du Ciel m m). Venuspassagerna la grunden, och det är verkligen värt en mässa i form av en mäktig, läsvärd bok.

PS.

En kortversion av denna anmälan finns i nyaste numret av Populär Astronomi.

Lämna ett svar