Hoppa till innehåll

Nr 120 2012

♦ Stjärnhopen som glömdes bort

Har du hört talas om den öppna stjärnhopen som glömdes bort? John Herschel upptäckte hopen under sina lodningar 1830 och införde den i sin General Catalogue med den förklarande texten: "A very large straggling space full of loose stars."

Sen försvann hopen under astronomernas horisont. Först in på 1960-talet återupptäcktes den igen av astronomen Jaroslav Ruprecht och kallas  därför Ruprecht 147. NGC-numret är NGC 6774.

Efter att ha legat i dvala i nästan femtio år har nu plötsligt Ruprecht 147 kommit i fokus genom dels sin närhet till oss i Vintergatan, dels genom att hopens stjärnor har ungefär samma ålder som vår egen sol. Detta gör hopen till  ett veritabelt labb för utforskning av förutsättningarna för exoplaneter. Det är unga forskare vid Penn State University som studerat hopen och som funnit en hel del matnyttigt:

► Ruprecht 147 ligger 800-1000 ljusår från oss mot Vintergatans centrum (Sagittarius/Skytten), vilket gör att vi faktiskt kan skymta de ljusaste stjärnorna i en vanlig fältkikare. Andra närmare stjärnhopar har stjärnor vars åldrar är betydligt yngre än solens, medan äldre stjärnor i andra stjärnhopar ligger betydligt länge bort. Så Ruprecht 147 erbjuder ett precis "lagom" forskningsobjekt.

► Stjärnorna skapades ur samma stoft- och gasmoln för uppskattningsvis 2-5 miljarder år sedan. Några av stjärnorna skapades när de första encelliga varelserna så dagens ljus här på jorden.

► Eftersom hopens vinkelstorlek på himlavalvet är ovanligt stor, i klass med  fullmånen, har astronomerna använt sig av speciella vidvinkelkameror på sina teleskop i Arizona och på Mount Kea på Hawaii. Som vanligt måste astronomerna trixa med fotograferandet, för en del av dagens monsterteleskop är absolut inte anpassade för studier av ljusa stjärnor.

► Hopen består av minst 100 stjärnor. Jakten på fler är i full gång.

Pressreleasen från Penn State U finns inbäddad här.

♦ Voyager lämnar oss

Om Voyager 1-sonden och dess  sakteliga uttåg från solsystemet finns en hel del aktuella nyhetsrapporter, t ex här.

Tack till Lars Olefeldt för tipset.

I snart 35 år har denna  rymdfarkost och systersonden Voyager 2 ångat på ut mot solsystemets allra yttersta gränser mot den interstellära världen, och det som inte minst förvånar är att vi fortfarande har teknik som kan fånga upp "ångmaskinernas" göranden och låtanden där ute.

♦ En falsk galaxkollision

Nej, allt är inte guld =  kollisioner i universum. Hubble-teleskopets ansvariga släppte nyligen en bild på NGC 3314, som visar att de bägge involverade galaxerna NGC 3314 A och NGC 3314 B inte har ett dugg med varandra att göra – de råkar bara ligga i samma siktlinje, alltså rent perspektiviskt, mot jorden.


NGC 3314 A ligger cirka 117 miljoner ljusår bort, bakomliggande NGC3314 B 140 miljoner ljusår. Stjärnbild: Hydra/Vattenormen.

♦ Fifflande polarforskare

Den som läser dansken Nils Aage Jensens bok Polarsvindlerne: Svigt og svindel under udforskningen af polerne (Forlaget Sohn) blir inte glad: De flesta fifflade, fufflade och fuskade sig fram mot Målet som de alltför ofta påstod att de nått.

En riktig skurk var amerikanen Isaac I Hayes och hans medskurkar, som under expeditionen 1854-55 hällde gift i sina eskimåkollegers mat så att han kunde komma över deras kläder, slädar, hundar, proviant och lämnade inuiterna på ett isflak.

Grönländarna överlevde bara för att amerikanerna var så usla på att styra hundspannen att dessa sökte sig tillbaka till sina ursprungliga hussar.

♦ Urgammal ALMA-galax

W-bloggens spanare Christian Vestergaard har hittat en färsk  ALMA-pressrelis som talar om en "submillimeter-galax" med en stark kvävelinje, bara 12,4 miljarder år gammal – skapad 1,3 miljarder år efter Skapelsen. A mere Nothing!

♦ Amatörastronom uppmärksammas

Ola Welin heter en amatörastronom i Lilla Harrie, som byggt ett helt eget observatorium. Detta uppmärksammas av Sydsvenskan i dagens tidning.

♦ Edgar Allan Poes kosmogoni på svenska

Jag måste erkänna att jag är imponerad:

Jag hade aldrig trott att Eureka, Edgar Allan Poes sista större poetiska verk inom  astronomiska förtecken (1848), skulle komma ut på svenska –  länge fanns boken inte ens på de amerikanska  bokhandelsdiskarna.

Nu har Poe-intresset nått dithän att vi fått en, vad jag förstår, fin svensk översättning i Erik Carlquists språkdräkt på Ellerströms eminenta Lundaförlag och med en faktaspäckad inledning av Gustav Holmberg. (Kolla Gustavs blogg!)

Ett MÅSTE snart i min bokhylla!

♦ Med sikte på Orion

Vi går mot mörkare tider redan, och om några månader kan vi börja skymta Orion igen – min favoritkonstellation.

Så här ser stjärnbilden ut fångad från Mount Wilsons Hooker-kupol:

Orion är en fantastisk stjärnbild, för den innehåller "det mesta av det bästa".

Lämna ett svar