Hoppa till innehåll

Nr 145 2012

Supernovan ses fortfarande

Senaste ESO-pressmesset handlar om NGC 1187, som VLT-jätten dokumenterat. Denna imponerande galax ligger ungefär 60 miljoner ljusår från oss i den sydliga stjärnbilden Floden/Eridanus.

Två supernovor har exploderat i NGC 1187 under de senaste trettio åren. Den senaste i 2007, upptäckt av amatörastronomen Berto Monard i Sydafrika.
SN 2007Y har i detalj studerats av ett astronomteam och den nya bilden på NGC 1187 har skapats utifrån observationer som ingick i den studien. Vi kan till och med se supernovan, långt efter att den nådde sin största intensitet, i bildens nederkant.
Bilderna togs med instrumentet FORS1 på ESO:s teleskop VLT vid Paranalobservatoriet i Chile.

Galaxen upptäcktes av  William Herschel år 1784.
När ska det smälla en SN i vår egen vintergata? Jag VILL SE en supernova för blotta ögat innan det är för sent.

Look-a-likes

Anders Nyholm, vår till Tychos fängelsehåla på Ven  förvisade ASTB-vice, undrar:
– När jag kikade på W-blåggen: Vad den unge Vesto Slipher var lik Dan Andersson! Dessutom var de samtida. Astronomin är en del av Anderssons poesivärld: ”…villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag” skaldade han i dikten ”Gillet på vinden”.
– Nästan så man tänker på interstellär rymdfart!

Fehrman hade fel – och Harry Martinson….

Jag gillar att slå ner på anakronismer i skönlitteraturen. I gymnasiet höjde jag mitt självklara a i svenska till stort A genom att påpeka att i Pär Lagerkvists Dvärgen pratas om teleskop. Romanen var förlagd till medeltiden. Teleskop fanns inte. Min svensklärare var inte imponerad, han var MYCKET imponerad.
Härom dan satt jag och läste om gentlemannens, litteraturprofessorns, Carl Fehrmans bok Lärdomens Lund, i vilken han skriver om Harry Martinsons Tycho Brahe-dikt (ingår i samlingen Cikada, 1953):
”I Martinsons astronomiska dikter om Tycho Brahe som skådar i tuben mot en slocknande nova…”

TRE FEL på en gång:
1. Martinson skrev bara en dikt om Tycho Brahe.
2. Tycho hade ingen tub. Den astronomiska tuben kom först efter Tychos död.
3. Slocknande nova… nä, en starkt påtänd nova möjligtvis.
Fehrman ska dock inte lastas för mycket, för det är Harry Martinson som skriver om smällen i Cassiopeia 1572:
– – –
Tyko stod oröriig kvar och granskade novan i tuben,

såg hur en sol för alltid gick ner för världar som njutit

dess gunst.

– – –

Modellflyg och modellflyg

Allt som utmanar gravitationen intresserar  W-bloggen, som bekant. Så tack till min gamle chefredaktör Ulf Mörling, som tipsar om en youtube-snutt om modellflygplan:
http://www.youtube.com/watch_popup?v=zYPag3LuKlA
Jag trodde i min enfald att modellflyg handlade om flygande ting på några decimeter. Så fel jag har!
Ska kanske även amerikanernas droner klassas som modellflyg?

Mars nu i Google Earth

Tack till min vice Christian Vestergaard, som påpekar att planeten Mars numera finns i Google Earth.
Är värd många tittar inför Curiosity-landningen om några dagar.
Själv laddar jag upp med att läsa om icke-Nobelpristagaren Ray Bradburys The Martian Chronicles. Man är väl inte dum.

Apollo 14:s månträd – och golfbollar

Ombord på Apollo 14 fanns runt 500 frön till träd, som fick göra ett antal turer runt månen och som sen, efter återkomsten till jorden, planterades på olika håll i USA. Vad som hände alla – var träden står – har aldrig hundraprocentigt klarlagts, men några är mycket kända (googla på ”moontree”). Liksom andragenerations-frön, som t ex detta pinjeträd som planterades 2005 på Arlington-kyrkogården på andra sidan Pontomac-floden i Washington – detta för att hedra minnet av den trädintresserade Apollo 14-astronauten, kommandomodulens ansvarige  Stuart A Roosa (begraven på Artlington).

Trädet står nära den okände soldatens grav och har växt med rekordfart sen planterandet för sju år sen.
Roosas frodiga frön är trots allt lite seriösare än befälhavaren Alan Shepards golfbollar, som denne hade med sig till månen på samma Apollo 14-uppdrag. Shepard ville i och för sig visa hur långt han kunde slå en golfboll på månens låggravitionella yta, och bollen försvann också  sin väg ”miles and miles” och bildade väl vid landningen en egen minikrater.

Hur många fysikkändisar klarar du?

Christian Vestergaaard hittade härom dan en bild från Solvay-konferensen i Köpenhamn,  1927. Och frågan ger sig självt:
Hur många av världskändisarna kan du identifiera? Jag klarar i varje fall en handfull (Planck, Curie, Einstein, Bohr, Heisenberg)

Facit har du här:

Lämna ett svar