Hoppa till innehåll

Nr 151 2012

Succékväll med Perseiderna:

OS-avslutning med praktfulla stjärnfall!

Söndagskvällens  Perseid-afton på Tycho Brahe-observatoriet blev en publik succé. Vi räknade in ett 70-tal besökare hos oss från halva Skåne – observatoriet har mer och mer blivit skåningarnas angelägenhet och  eget folkobservatorium – och på en timme såg vi ett 10-tal meteorer, flera satelliter och en synnerligen praktfull ISS-passage som tog andan ur folk. Det var Bengt-Erik Wingren som tipsade om att ISS var på gång, och rymdstationen höll tiden.
Och på tal om ISS så var det ju från rymdstationen som en av Perseiderna fotograferades i fjor – ovanifrån! Den bilden tål att tittas på igen (bilden togs av NASA-astronauten Ron Garan):

Peter Linde föreläste inne i föreläsningssalen för fullsatta hus, och Kjell Westman, Karl Palm, Hans Kronkvist, Peter Larsson, Jon Saalbach et al höll hov bland instrumenten.
► Folk satt på stolar utomhus eller låg på grässlänten och spanade in grannlåten ovan där. När Perseiderna anföll togs spontana applåder upp! Vi kunde också lyssna på dem via en amerikansk radarstation – en upptäcktshistoria med 60-65 års bakgrund (A C B Lovell, Manchester, B-A Lindblad, Råö).

♦ Skojigt med alla ungdomar som tog chansen att spana in stjärnfallen, men som vanligt var det en  blandad publik, många tjejer och en och annan fyrbent människovän undrade vad vi höll på med.
♦ Många bra frågor ställdes under aftonen och vi fick även tillfälle att påpeka att Perseiderna faktiskt inte är att leka med ovan jordatmosfären. Ett par satelliter, bl a ESA:s Olympus, fick ju krockskador så svåra att satelliterna fick stallas. Men det handlar inte om en ogenomtränglig sandsäck som jorden passerar, någon blästringsrisk utsätts inte satelliter för. Redan på 1800-talet kunde astronomer beräkna att medelavståndet där uppe mellan sandkornen är på flera mil.
♦ En som forskade mycket på Perseiderna och strömmens utseende, partikeltäthet, flöde m m, var vår ASTB-legend Bertil-Anders Lindblad, en internationell pionjär inom meteorforskningen. Hans mätningar styrkte teorin att det var jordens gravitation som störde meteoridströmmens uppträdande, inte andra planeter.

PS.

Även i kväll håller Tycho Brahe-obsis öppet för meteorobservationer. Kolla observatoriets hemsida!

Aberrationen var ren bonus!

1600- och 1700-talets astronomer kunde aldrig mäta nån stjärnparallax, som bekant. Men jakten var inte meningslös för det – i stället kom de aberrationen på spåren, vilket diskuteras i en liten nyligen publicerad astrohistorisk rapport.

Hur tung kan en monsterstjärna bli?

Jättejättestjärnorna i stjärnhopen R136 i Stora Magellanska molnet – hopen ligger i mitten av Tarantelnebulosan/30 Dor – är en utmaning för astronomin. Nu har några Bonn-baserade forskare försökt knäcka deras gåta genom att anta att dessa ultramassiva stjärnor (300 ggr solens massa) bildats genom sammanslagning av lättare stjärnor i trånga binära system.
► Stjärnorna upptäcktes så sent som 2010, då den allmänrådande uppfattningen var att stjärnor kan nå solens massa ggr 150 – sen är det stopp. Oavsett var i kosmos stjärnbildningen sker.
► Bonn-forskarna har räknat och simulerat och räknat igen på stjärnhopar med 170 000 normaltunga stjärnor tätt sammanpackade, och när en halv miljoner ekvationer lösts ett antal gånger började ett resultat anas: Att två tunga stjärnor, som snurrar runt varandra, kan få sina banor så störda av andra stjärnor att de kraschar.
– Av två halvor biir en hela, som Fritiof Nilsson Piraten skulle ha sagt.

En som gnuggar sina händer i förtjusning i sin himmel är tre- och N-kropparsproblemets andlige fader Henri Poincaré.
Hubble Space Telescope har dokumenterat stjärnhopen. Då blir resultatet så här maffigt (klicka/dubbelklicka!):

Zooma in Ringnebulosan!

Den amerikanske astrofografen m m Ken Crawford har skapat en inzoomingsbar version av M57, Ringnebulosan, som rekommenderas. Tack till Christian Vestergaard för tipset!
Bild och text här:

http://www.imagingdeepsky.com/Nebulae/M57/M57.htm

Vi är lurade!

W-bloggskompisen Lars Olefledt fortsätter att jaga roliga kommentarer om Curiositys landning på Mars. Som denna av Pulitzer-vinnaren  Walt Handelsman:

Lämna ett svar