Hoppa till innehåll

Nr 152 2012

Tychos supernova en svag gammakälla

Det känns nästan som en plikt – men inte en tung plikt – att vi i W-bloggen (= Ulf R, Christian V m fl) då och då  försöker följa med  i utforskningen av Tychos ”supernovarest” (en så kallad SNR), den som orsakades av en smäll 1572 i Cassopeia och som Tycho Brahe såg från skånsk horisont. Åtminstone två spännande rapporter har producerats senaste år, den ena bygger  på observationer med rymdbaserade Fermi-LAT = Fermi Large Area Telescope, den andra på jordbaserade  VERITAS =Very Energetic Radiation Imaging Telescope Array System.
Bägge har identifierat närvaron av hård gammastrålning från denna SNR, som är en av de yngsta i Vintergatan. Fermi-studien har tidigare bekräftat att det vi ser har med accelererande kosmisk strålning att göra och växelverkan med det omgivande interstellära mediumet. VERITAS har funnit svag γ-utstålning i TeV-spektrumets del, i geografin något utanför SNR:ens centrala delar (se nedan). Energiutflödet  ligger här runt 1 procent av Krabbnebulosans.

► Forskarna diskuterar alldeles särskilt ifall strålningen kan ha att göra med laddade elementarpartiklar (leptoner, hadroner) som växelverkar med ett molekylmoln nära SNR:en. Detta molekylmoln anses bromsa upp supernovarestens expansion just åt det hållet
► Objektet kallas i katalogerna SNR G120.1+1.4 och är inte bara ett astronomiskt sett purungt fenomen, supernovan briserade dessutom nära oss, 2.5 − 5.0 kpc, sannolikt runt 7500 ljusår bort.
► Supernovan var av Typ Ia, vilket betyder att explosionen skedde i ett binärt system med massöverföring från en jättestjärna till en vit dvärg. För inte så många år sen kunde Max Planck-forskare identifiera ”givarstjärnan” kallad Tycho G, som har samma avstånd som SNR:en och som rör sig tre gånger snabbare i rymden än andra stjärnor på det avståndet. En högst misstänkt kandidat!
► Tychos upptäckt har i vår tid lett fram till det generella antagandet att den kosmiska strålningen i många fall har sitt ursprung i supernovor, men genom att dessa partiklar, oftast protoner, drar igenom kraftiga magnetfält i kosmos, ökar detta deras hastighet till nästan ljusets och deras banor blir hipp som happ. När partiklarna drar igenom jordatmosfären är det omöjligt att exakt utpeka varifrån de kommer.
Enrico  Fermi diskuterade runt 1949-50 som en av de första den eventuella kopplingen mellan kosmisk strålning, supernovor och interstellära magnetfält.
BONUS:

Chandra-sonden, som observerar i röntgen, har gett oss denna intressanta bild -KLICKA på den! –  för inte så länge sen av den ”skugga” som det utblåsta materialet från givarstjärnan ger upphov till:

Det är som att läsa en brottsplatsundersökning vad som händer runt en ”supernovabomb”.

Mars på tapeten

– Förlåt lustigheten, men veckotidningen TIME Magazine har i mitten av augusti utkommit med ett Mars-nummer, tipsar Carl-Olof Börjeson.
Omslaget ser ut så här:

Vi är inte ensamma…

Vi är inte direkt ensamma på jordklotet att odla vår hobby.
Christian Vestergaard påpekar att 16-19 augusti är det dags för den 77:e uppsättningen av Amateur Telescope Makers och deras möte på Breezy Hill, Springfield, delstaten. Vermont
Arrangemanget kallas ”Stellafane Convention”, och i år gästas mötet av duon namnad The Meteorite Men (Geoffrey Notkin och Steve Arnold) men det blir också tid till solstudier, möte för dem med specialintresse för historiska teleskop m m.
Från denna sidan Atlanten har man ju bara lust att säga: Good luck, friends!

Solen går upp i varv

Christian V har läst en rapport om att solens flare-utbrott ökat i antal och kan ha legat bakom jättenationen Indiens stora elavbrott i förra månaden.

Solfläckscykeln räknas nå ett maximum nästa år.

Uranias stylus

Jag har liksom andra funderat länge på den pekare, som astronomins musa Urania bär på de flesta antika skulpturer och bilder. Som gammal konststudent i Lund trodde jag att ikonografexperten Erwin Panosky skulle ha något svar i sina böcker, men inte vad jag kan se. Däremot diskuteras begreppet ”stylus” lite här och var, och en stylus var en sorts penna, passare eller pekare med anor inte bara till Grekland utan ännu längre tillbaka, till lertavletiden i Babylonien.
Urania använde sin stylus, vad jag förstår,  dels i forsknings-, dels i undervisningssyfte.
Etsningen nedan av ”Urania Coeli” är av sent datum, gjord 1781 i London av konstnärerna, tryckarna och konsthandlarna A Kauffmann, J Zucchi och J  Boydell.
Storlek enligt uppgift på nätet 420 x 320 mm

Hur såg den Urania ut som Tycho Brahe bör ha haft i nån version ute på Ven, på sitt slott Uraniborg? Det MÅSTE vi reda ut.

Go home, yankees!

Till sist tack till Hanne Lundström som också fyndat elaka och roliga bilder apropå USA:s Mars-landningar:

Lämna ett svar