Hoppa till innehåll

Nr 169 2012

Lättare hitta en nål i en höstack än T Scorpii i M80

Den ljusstarka nya stjärnan i M31 var en utmaning 1885. Låg den i riktning mot nebulosan eller låg den inuti systemet? Samma fråga ställde sig de observatörer som såg en ovanligt ljus nova i eller mot M80 nådens år 1860, M80 (alias NGC 6093) som då sågs som en klotformig stjärnhop – och så är det ju i dag också. Novan upptäcktes från Berlins horisont 21 maj 1860 av Arthur von Auwers och nådde i max  skenbara ljusstyrkan  7.0m, enligt vissa snuddade den vid 6.7m och var alltså snubblande nära att bli synlig för blotta ögat.

Vår ASTB-guru Knut Lundmark diskuterade också fallet med T Sco i en artikel 1923 och menade att sannolikheten för att en av de 48 då  kända  vintergatsnovorna skulle brisera i riktning mot stjärnhopen var statistiskt extremt låg, dels med tanke på stjärnhopens höga galaktiska latitud, dels med utgångspunkt från att stjärnhopen bara utgjorde  en 1/15 000 000:e del av himlavalvet

Helen B Sawyers sammanfattade 1938 dramat i T Sco:s spännande historik i en rapport från kanadensiska David Dunlap Observatory, en rapport som finns på nätet, och i vilken hon citerade tidigare observationer. I en av dessa rapporter från1860 berättas: "…the cluster known as 80 Messier changed, apparently from a pale cometary looking object, to a well-defined star, full of the seventh magnitude and then returned to its usual and original appearence".
 Onekligen ett intressant förvandlingsnummer, från kometliknande objekt till punktformig stjärna  – sett med facit i hand med vår tids vetande i bagaget.

Sawyers menade att novans absoluta magnitud bör ha legat runt -9. Den var ljusstarkare än hela stjärnhopen men ändå inte en supernova. Numera pratas om en abs magn  runt -7.

Stjärnans ljusstyrka dalade snabbt efter upptäckten 1860, tre magnituder på runt 20 dygn, och i 150 år var T Sco, som den fick som katalogbeteckning, osynlig.

Nu har våra rymdteleskop sen länge kommit in i bilden. Med hjälp av Chandra-sondens röntgendetektorer har T Sco identifierats som den starkaste röntgenkällan i stjärnhopen – positionen stämmer väl överens med med T Scorpii, och stjärnan beskrivs i litteraturen ömsom som en kataklysmisk variabel, ömsom som en dvärgnova och, eftersom den ligger i en stjärnhop, som en BSS = "Blue straggler star". Dess röntgenkällabeteckning i M 80 är CX01.

Med hjälp av bla HST kunde 2010 T Sco identifieras i FUV-området av Andrea Dieball et al, och hon och hennes  team summerade:

"Based on its position, X-ray and UV characteristics, this system is almost certainly the source of the nova explosion".

Det bör framhållas att astronomerna inte har varit helt överens om stjärnans position de senaste 20 åren, så det finns  en viss osäkerhet här. Men Dieball har sista ordet so far! Konsensus råder nog inte. Bilden nedan i en rapport 1995 av Michael M Shara & Laurent Drissen ifrågasätts av just Dieballs team.

Att hitta rätt i en klotformig stjärnhops centrum, där överraskande många individer är variabla och nyckfulla på ett eller  annat sätt, är ett sant astronomiskt filigransarbete.

Jag trodde att många amatörastronomer höll ögonen på den misstänkta stjärnan men enligt AAVSO:s T Sco-info kan jag bara se att det är en fransk amatörastronom, som kontinuerligt håller ögonen på stjärnan och som relativt nyligen sett ett 2-magnituders utbrott.

Hur en stjärna som T Sco skapas i den extrema trängseln i en klotformig stjärnhop, finns det flera teorier om. Det talas både om kollisioner, om massöverföring inom  kortperiodiska binära system och gravitationsdramatik inom trippselstjärnesystem.

Holsts Planeterna med MSO – första utrop!

4 oktober, första taktslaget kl 19.30, tar sig Malmö SymfoniOrkester, MSO, an Gustav Holsts magnifika svit "Planeterna".

Först blir det Holsts "Seven part-Songs for female Voice and Strings", därefter Benjamin Brittens "Serenad för tenor, horn och stråkar". Solister Stephanie Lippert, sopran. Christoph Prégardien, tenor, Henrik Halén, horn,  DR PigeKoret.

Efter pausen – Holst,  "Planeterna"
På dirigentpulten nye chefdirigenten Marc Soustrot, som jag hyllat flera gånger på Kvällspostens kultursida. Han kommer inte att göra oss besvikna denna kväll heller!

Epsilon Aurigae sammanfattas i finrummet

Christian Vestergaard tipsar om att vår svenske amatörastronom Thomas Karlsson, Varberg, skriver om Epsilon Aurigae i självaste finrummet, JAAVSO.

Det är ett riktigt "tungt" bidrag om den klassiska, långperiodiska förmörkelsevariabelns förmörkelse 2009-2011:

Variabelns period ligger runt 27 år.

En som på 50-talet från Stockholms-observatoriets horisont noga följde Epsilon Aur med hjälp av fotoelektriska ljusstyrkemätningar var vår tidigare ASTB-ordförande Gunnar Larsson-Leander.

Ny nova i M31

Novor i Andromedagalaxen är inga sensationer, men jag tycker det är ganska intressant att det behöver inte vara gigantiska teleskop på Hawaii eller i Chile eller  i Arizona eller i Californien för att upptäcka dem. I förrgår lyckades den tjeckiske astronomen K Hornoch vid det astronomiska institutet i Ondrejov, enligt rapport i Astronomers Telegram , dokumentera en novasmäll i vår granngalax.

Teleskopet har en diameter på 65 cm.Ganska mänskligt.

Swedenborgs flygfarkost

Det är inga dåliga illustrationer av Emanuel Swedenberg som Bertil Falk låter illustrera sin artikel  "Swedenborgs science fiction" med i nätbaserade Tidningen Kulturen.

Swedenberg fantiserade om människans möjligheter att bygga flygmaskiner, en idé Christopher Polhem inte trodde på.

En flygande farkost kunde i Swedenborgs tappning se ut så här:

Elake Lindström på hugget

Min gamle lundensiske KvP-medarbetare en gång i tiden (när KvP ansåg sig ha  råd till en tecknare!)  Hans Lindström oroar  ständigt i tillvarons framkant, och Lars Olefeldt har hittat denna tidskommentar – KLICKA på bilden så får du upp den i stort skärmformat:

Hans finns gudskelov lite varstans i våra pappersmedier, och hans totalt orädda hemsida rekommenderas alltid och i alla lägen:

http://bonton.se/

Lämna ett svar