Hoppa till innehåll

Nr 182 2012

Vintergatan nu och då

Ett av stjärnhimlens STORA SPEKTAKEL har alltid varit Vintergatans enorma  stråk med de mörka stoftpartierna som delare. I våra storstäder ser man aldrig fenomenet, men ute på skånska landsbygden drar Vintergatan fram i sin majestätiska framtoning. Och man förstår att folk och kulturer i alla tider undrat – vad är det vi ser? Märkligt är att vi inte hittat grottmålningar med Vintergatan som  motiv! Även neandethalarna måste ha haft en och annan  fundering.

I dagarna kom  Christian Vestergaard på en Vintergatsbild från Peru, i vilken  Vintergatan nästan står som ett vulkanutbrott över Anderna och Titicacasjön (tyvärr vet vi inte bildens övriga proviniens):

Bilden  fick mig att luska lite i källorna över andra men betydligt äldre bilder av Vintergatan. Denna populära rotogravyr återgavs på 1800-talet i flera böcker – bilden exakta årtal lät vara 1887. Den hängde även i ett och annat hem inom glas och ram.

Ungefär samtidigt började de legendariska astrofotograferna arbeta, och Sir Isaac Roberts dokumenterade t ex denna stjärnrika del av Vintergatan på 1880-talet. De vita molnen var ännu inte möjliga att fotografiskt  upplösa i enskilda stjärnor, men det var nära.

Startskottet hade gått för en utveckling, som bara nått allt djupare in i Vintergatans stjärnvärld som vi vet. Men bara för drygt 100 år sen (1901) kunde Max Wolf ge oss denna stilstudie från ett område i och runt Cassiopeia:

♦ Överallt stjärnor, stjärnor, stjärnor och så de mörka stoftmolnen, ur vilka stjärnorna skapats och ständigt skapas. Dessa mörka partier sågs tidigare som en sorts stjärnbefriade "hål" i kosmos, men i dag vet vi ju hur det ligger till. Och vi kan med infrarödkänslig optik tränga in bakom och igenom molnen.

♦ Precis som för dammet och stoftet ("cosmic dust") i avlägsna galaxer och kvasarer, tros beståndsdelarna i Vintergatans moln ha skapats genom stjärnvinden från tunga röda jättestjärnor  och supernovor, vars inre fungerar som bakugnar av byggnadsmaterialet.

♦ Vintergatsforskarna tror att vår hemmagalax hyser nånstans mellan 300 och 400 miljarder stjärnor.

♦ 1 miljard = 1 000 000 000.

♦ Solen är en av dessa stjärnor.

PS. Vintergatan vs M31

Eftersom jag i tidigare W-.blogg nyligen skrivit om granngalaxen M31, så måste jag ju berätta om en ny rapport som diskuterar skillnaden mellan Vintergatans halo och M31:s halo – Vintergatan tycks ha en "bruten" profil runt 25 kpc ut, där tätheten avtar,  medan M31:s halo avtar lugnt och fint ut till minst 100 kpc.

Skillnaderna kan förklaras med hur mindre satellitgalaxer har konsumerats av respektive system. Nånting drastiskt hände i ett möte med Vintergatan och ett annat mindre stjärnsystem för 7-10 miljarder år sen.

Rymdtroll på balettkvällen

Veckans kulturhändelse på Tycho Brahe-observatoriet var förstås Aniara-kvällen i tisdags, en ovanligt lyckad kulturkrock (kolla ASTB:s hemsida och koreografen Rolf Hepps facebook).

Under några minuter i filmen underhöll två i all hast inkallade  "rymdtroll" LIVE.  Eva Dagnegård hade kameran påpassligt framme och lyckades fånga de märkliga dansande varelserna:

Supernovaläget

Jag är ingen expert, absolut inte, snarare tvärsom, men jag uppskattar denna rapport om läget inom supernovaforskningen  av ett superproffs när det gäller den massiva stjärnkollapsvarianten.

Bara en matematisk formel vad jag kan se.

Sf-kongress nästa år i Malmö?

Kompisen Ahrvid Engholm, sf-författare m m, berättar att det verkar som om en Malmöfandom är på väg att  återuppstå.

– Och man planerar en Malcon 3 någon gång till våren. Man har startat en Fäjsbök*-sida om det hela:

Ända sen Dénis Lindbohms tid har det i omgångar funnits sf-engagemang på skånska latituder, och vår egen gamle astronomikompis Leif Andersson var ju med och drog igång Lunds Fantasy Fan Förening (LF3).

– Man tänker sig en relativt liten con, typ 75 deltagare, och någon lokal hedersgäst, berättar Ahrvid som kan allt om vår sf-historik (inklusive MARS).
Utöver vår egen interna sf-grupp inom ASTB i dag – finns det nån annan organiserad verksamhet här nere? Jag vet inte.

Inte hopplöst!

Vill man sätta diverse höjdrekord, gäller bara en sak: Att kasta sig ut och lita på teknikens under. Inte vara rädd för att flyga!

Skillnaden mellan världsrekorden 1960 och 2012 ser ut så här i bild (tack till Lars Olefeldt som hittat fotona  på nätet, Huffington Post):

Joseph "Joe" Kittinger och hans skydive 1960 t v – Felix Baumgartner härom dan t h.

Kittinger ingick för övrigt i Baumgartners team i år.

Om femti år är med andra ord österrikaren Baumgartner beredd att hjälpa en ny proselyt till nya sanslösa rekord.

Det jag är nyfiken på är hur dessa rekord ska klassas. Är det idrott eller vetenskap eller vad?

1 kommentar till “Nr 182 2012”

  1. Jag vill klassa detta som flygrekord. Ser det som en nutida arvtagare till de pionjärer som började flyga, bröt ljudvallen och senare gav sig ut i rymden.
    Det hela ger även en rymdflygningskänsla, så lite åt det hållet kan det nog anses vara. Uthoppet skedde ju i alla fall vid tröskeln till rymden.
    Mvh Jan.

Lämna ett svar