Hoppa till innehåll

Nr 203 2012

Hur långt bort ligger Polstjärnan?

Att bestämma avståndet till Polaris, huvudstjärnan i Ursa Minor/Liilla Björnen som dessutom är ett trestjärnesystem nära våra norra himmelspol, är viktigt. 

α UMi, α Ursae Minoris, är en klassisk cepheid och därmed en suverän avståndsindikator i Vintergatan.

Genom tiderna har avståndet till stjärnan uppmätts med olika resultat, 1800-talets mätningar på 30-60 ljusår kan vi dra ett tjockt streck över, men nu börjar det bli fason på resultaten.

Hipparchos-satelliten gav oss för några år sedan ett besked (= 129.5 +/- 2.0 pc), men nu  har ett team astronomer med hjälp av spektrometrar på det  ryska 6-metersteleskopet (BTA – Big Telescope Alt-azimuth) och ett belgisk 1,2-meters teleskop på La Palma fastställt det nya avståndet:

99 +/- 2 pc.

En parsec motsvarar ungefär 3,26 ljusår, så det är bara att gånga.

Polaris har således ryckt oss närmare igen, och astronomiböckerna får skrivas om för 100:e gången. Var glad om de senaste böckerna som du köpt inom vårt gebit åtminstone har sidhänvisningar som stämmer! Alla faktauppgifter har en tendens i dag att bli dated med ljusets hastighet.

Historien om synen på Polstjärnan (somliga kallar den ju Nordstjärnan, det är inget kul namn) sammanfaller med den mänskliga kulturen de senaste 4000-5000 åren, och 2095 kommer stjärnan att ligga den norra himmelspolen som närmast – sen drar den i väg igen till följt av jordaxelns egen pendling. Precessionen kommer i tidens fullbordan (om drygt 10 000 år) att förvandla Vega till våra efterkommandes polstjärna.

Vår föredragshållare 6 december prisas!

6 december lovar lundaastronomen Anders Johansen prata om exoplanetbildning för oss, och mycket påpassligt har han i dagarna upptagits i den exklusiva kretsen av Wallenberg Academy Fellows, ett privat initativ för att stödja unga svenska forskare under längre tid och ge dem möjlighet att borra djupt i sina specialiteter. Detta gillar vi!

Anders är en av 30 lyckliga "fellows" – bland de som uppmärksammats hör också, vilket Christian Vestergaard påpekar, Onsala-radioastronomen Kirsten Kraiberg Knudsen.

* * * (FEL BILD HÄR – SE BLOGG NR 206.) * * *

Om Anders kan berättas att han har forskat både på Max Planck-institutet för astronomi  i Heidelberg och på obsis i Leiden, och nästa år 15-17 maj är han med och arrangerar en workshop på temat "Ice and Planet Formation" på obsis i Lund. 

Även Stockholms-astronomen Jan Conrad har blivit Wallenberg-fellow.

Kultur (1)

Strindberg som fotograf

Göteborgs konstmuseum uppmärksammar just nu fotografen August Strindberg, berättar CV.

Även Strindbergs  märkliga celestografier är med på ett hörn, han trodde ju att det gick att plåta himlakropparna utan optik – resultatet blev därefter. Absolut inte nånting.

DÄREMOT, när han skulle fotografera sig själv och barnen, var det den gamla klassiska optiken som fick tjänstgöra!

Utställningen står till 24 februari nästa år och är, tyvärr, nerlagd när jag ska hålla mitt Strindberg-föredrag i repris för vännerna inom GAK i mitten av april. Men så här kunde det se ut:

Kultur (2):

Edward Hoppers soldyrkan

Den stilbildande amerikanske målaren och illustratören Edward Hopprs ägnas just nu en stor utställning på Grand Palais i Paris. Man borde åka dit!

Från Paris-vänner har jag fått klart för mig att Hoppers konst till allt annat annat även innehåller en stor dos varm soldyrkan, bevisat t ex av oljan Morning sun, målad så sent som 1952:

Målningen har genom åren orsakat många djupsinniga kommentarer. Den kala för att inte säga den helt frånvarande inredningen förutom sängen. Finns det ett fönster? Den inre och yttre världen. Men att solen betyder liv, rör det det nog ingen tvekan om.

Hopper gjorde flera soldyrkarbilder, och i alla dessa oljor kommer, ser jag. solen in från – höger. Som i  A woman in the sun (1961):

Vattenplaneten Merkurius

Och så tror vi oss (= NASA, Johns Hopkins University)  ha hittat is i kratrar vid Merkurius nordpol.

Var har jordens ring tagit vägen?

Det är fullt möjligt att även jordklotet har omgivits av "Saturnus-ringar" en gång i tiden. Inte bara det, dessa ringar kan också ha skapat vår måne.

Två franska astronomer har räknat på problemet och deras simuleringar ger ganska så överraskande resultat:
► Att ringar, eller snarare materialet i dem,  ger upphov till månar, först stora månar eftersom det finns mycket material över efter bildandet av huvudplaneten – och tid! – att krocka med och bygga upp månar,  sen mindre månar av det övriga restmaterialet osv.

► För Saturnus månar håller spekulationerna ganska väl, och även Uranus och Neptunus med sina svaga och  uttunnade ringsystem passar in i bilden.

Och jordklotet?

⇔ Dagens huvudtes är att månen skapades som en följd av en krock mellan  två himlakroppar, en stor, en mindre, en krock som bör ha sänt ut massor av stoft i rymden och som utgjort byggstenar till månen. Dessa byggstenar kan ha kolliderat och skapat månen på så kort tid som en – månad!

⇔ Problemet, som jag ser det, är väl att om det funnits en "ring" så måste det finnas rester kvar den den dag som är. Allt kan inte ha sopats upp.

⇔ Har jorden en identifierbar tunn ring rentav? Det borde satelliter kunnat se för länge sen.

⇔ Spekulationer? Ja, absolut, men det finns  så många gåtfulla fenomen och egenheter  i vår egen kosmiska hemmatrakt, att allt är möjligt och inget omöjligt.

⇔ De franska astronomernas abstract  går att läsa här.

Tack för i dag –  clear skies önskas!

Lämna ett svar