Hoppa till innehåll

Nr 205 2012

Gröna bön-galaxer – vad är det för nått?

En ny typ av galax har upptäckts tack vare observationer gjorda med ESO:s jätteteleskop VLT tillsammans med teleskopet Gemini South och Canada-France-Hawaii-teleskopet.

Galaxerna fått smeknamnet “gröna bön-galaxer” = "Grean Beans", GBs. Bakom deras enorma lyskraft ligger den intensiva strålningen som skickas ut från områdena kring gigantiska svarta hål.

Dessa galaxer är bland de mest sällsynta i universum.

Astronomen Mischa Schirmer vid Geminiobservatoriet hade tittat på många bilder av det avlägsna universum på jakt efter galaxhopar. Men när han råkade se ett objekt i en bild från Canada-France-Hawaii-teleskopet (CFHT) blev han förstummad. Det såg ut som en galax, men lyste starkt i en grön färg, och såg inte ut som någon galax han tidigare hade sett.

Detta var någonting helt oväntat.

Schirmer ansökte då genast om att få använda ESO:s VLT (Very Large Telescope) för att ta reda på vad det var som orsakade den ovanliga gröna färgen.

– ESO beviljade mig särskild observationstid och bara några dagar sedan jag skickade min ansökan observerades detta bisarra objekt av VLT. Tio minuter efter att observationerna gjordes i Chile hade jag mätningarna på min dator i Tyskland. Snabbt ändrade jag helt inriktning på mina forskningsaktiviteter eftersom det blev uppenbart att jag hade stött på något som var verkligen nytt, säger Schirmer.

► Det nya objektet har fått katalognamnet J224024.1−092748 eller bara J2240. Det ligger i stjärnbilden Vattumannen och det har tagit 3,7 miljarder år för dess ljus att nå jorden.

► Efter upptäckten sökte Schirmers team genom en lista över nästan en miljard andra galaxer och hittade 16 andra med liknande egenskaper.

► Dessa bekräftades sedan med observationer med teleskopet Gemini South.

► Dessa galaxer är så pass ovanliga att det i snitt bara finns en i volymen som upptas av en kub med sidorna 1,3 miljarder ljusår.

► I många galaxer lyser materialet runt det supertunga svarta hålet i galaxens mitt så pass starkt att den omgivande gasen joniseras och börjar lysa kraftigt. Vanligtvis är dessa lysande områden i aktiva galaxer ändå små, som mest 10 procent av galaxens diameter.

► Men i fallet J2240 visar teamets observationer att det lysande området i den här galaxen är jättelikt. Det omfattar hela galaxen, och är således ett av de största sådana områden som någonsin hittats. Joniserat syre lyser med en klar grön nyans, vilket förklarar den märkliga färgen som först fångade Schirmers uppmärksamhet.

– Att upptäcka någonting genuint nytt är en astronoms dröm som gått i uppfyllelse, en en gång i livet-händelse. Det är väldigt inspirerande! avslutar Schirmer.

Hela ESO-pressmesset med dess hänvisning till forskningsartikeln är värt att ta del av.

PS.

Som extra godis påpekas hos ESO att det naturligtvis också finns "gröna ärt"-galaxer. En provkarta över dem kan se ut så här:

Nu väntar vi bara på upptäckten av rödbetsgalaxer, majskolvsgalaxer. morotsgalaxer, vita sparrisgalaxer… you name them!

Julklapp från NASA

Nej, det är ingen ballong, det är NASA:s dubbelsond runt månen GRAIL (Gravity Recovery and Interior Laboratory) som gett oss sin bild av gravitationsfälten på vår drabant. Fram träder tidigare okända tektoniska fortmationer, ringar runt bassänger, vulkaniska rester, centralberg och kratrar en masse.

Massor av fakta och vad färgskalan betyder finns här i de olika mätningarna av densitet, yttjocklek m m.

Peter Dalles spännande kammardrama

Äntligen har jag på dvd sett Peter Dalles film En fiende att dö för, om en internationell forskargrupp 1939 som ger sig till Spetsbergen för att söka bevisa Alfred Wegeners teori om kontinentaldriften.

Nazister, engelsmän, en jude, en svensk, ryssar, en norrman… alla är med ombord.

En klart annorlunda inramning runt en fiktiv historia, som blir alltmer spännande och sevärd och – kammardramatisk.

Jag har tidigare sett Peter Dalles film Skenbart, som också har med nazitiden att göra. Dallle är inte bara en rolig krumelur på revy- och komediscenen, han kan även hantverken som filmregissör och manusförfattare.

Wegener, förresten, levde åren 1880-1930 ca (han omkom under en undsättningsexpedition till Grönland). Från början var han astronom men tyckte att det mesta redan var utforskat inom vår vetenskap.

Prisvärda astronomer

Det är viktigt med astronomins hederspriser, och vi ska väl försöka att vara lite flitigare med utdelandet av  Knut Lundmark-priset framöver. Med priset i år till Charlotte S Helin har vi vidgat den geografiska horisonten, och det tycker jag vi ska fortsätta med.

Kanske borde vi komplettera med nån sorts opretentiösa "hugkommelse"-dokument a la Piraten-sällskapet till alla dem som gör förtjänstfulla och ideella insatser inom ASTB.

I juli nästa år 2013 delar RAS, Royal Astronomical Society, ut sin Patrick Moore-medalj för andra gången, till en duktig och inspirerande lärarkraft

En överraskande "norrman"

Hur många vet att en norskättad astronom – föräldrarna var norska – var en av Mars-kanalutforskaren Percival Lowells närmaste män på Lowell-observatoriet? Inte bara det, Carl Otto Lampland konstruerade kameror och teleskop, och 1907 vann han tillsammans med Lowell en medalj på en utställning i Royal Photographical Spcoety för ett antal Mars-bilder (som ansågs bevisa kanalernas existens).

För hundra år sen rasade debatten som värst om kanalernas vara eller icke vara.

I dag ägs en uppsättning av Mars-fotografierna från 1907 av San Francisco Museum of Modern Art, och det är nog där den här sortens "bevis" hör hemma.

Svensk sf-historia på bild

För många år sen bestod svensk science fiction av en handfull entusiaster. Två av dem var Dénis Lindbohm, mångsysslande sf/fantasy-vän från Malmö, och den mästerlige tecknaren och populärvetenskaplige journalisten, Stora Journalistpris-vinnaren Eugen Semitjov – den förste västjournalisten att intervjua Jurij Gagarin på ryska i gamla Sovjet.

Bertil Falk lyckades få med duon Lindbohm & Semitjov på en och samma bild. Året? Det bör röra sig om 1970-talet nånting.

Lämna ett svar