Hoppa till innehåll

Nr 1 2013

Sidor av Patrick Moore (6)

Anders Nyholm synar en musikalisk astronom

Något om musikern Patrick Moore, fritt tänkt och skrivet

Den nyligen bortgångne Patrick Moore var stor musikentusiast, och inte minst en praktiker på musikområdet — han både spelade och komponerade, och var enligt egen uppgift självlärd.

Patrick spelade piano och xylofon,och uppmärksammades speciellt för sina insatser på det senare instrumentet. Se t.ex. http://www.youtube.com/watch?v=703AFmOd80o

Bland Patricks meriter som pianist finns det tillfälle i USA på 1940-talet då han ackompanjerade Albert Einstein, som på violin spelade Svanen ur Camille Saint-Saëns 1880-talshit Djurens karneval.

En historisk insats på piano gjorde Patrick i ett avsnitt av The Sky at Night på 1960-talet då han spelade ett stycke av William Herschel, 1700-talstonsättaren som med tiden blev teleskopmakare, planetupptäckare m.m. På senare år har Herschel uppmärksammats som tonsättare, men för ett halvsekel sedan var Patrick rätt ensam om att spela hans musik.

Som tonsättare var Patrick själv produktiv, och höll sig till den lätta musan. Han skrev många valser, marscher och sånger i en stil som hör hemma decennierna kring 1900. På den CD som följer med tidningen som säljs i samband med TV-programmet The Sky at Night gavs det 2006 prov på några av Patricks egna kompositioner. De fyra verken är alla av någon minuts längd och skrivna för pianosolo respektive för röst med pianoackompanjemang. Två av pianostyckena är i ragtimestil och bär titlar som kan föra tankarna
till sjöburen brittisk astronomi av gammalt, gott märke.

Ragtimestyckena heter Mr Halley's Rag och Rag Dance of the ship's cat, och kan få en att fantisera om att Edmond Halley på sin expedition till St Helena 1676 tog med sig ett cembalo och satt och spelade ragtime under mulna kvällar, när det inte gick att observera.

Historievidrig fantasi? Visst, men Patricks musik är så livfull att man gott kan leka med tanken.

Att vår astronomiske vän i Selsey behärskade även andra stämningslägen i musiken visas av det Largo för piano som också finns inspelat: Det är ett stilla stycke som har drag av sång utan ord. Sånger med ord, däremot, finns också på skivan: Den burleska When I was a boy handlar om en liten påg som tycker om att plåga djur (spetsa maskar på pinnar, trampa på sniglar etc.) och växer upp till att blir en "jolly torturer".

Den entusiastiska sången Mousetrap handlar om den bästa musfälla som någonsin funnits, och vad den kan göra. Ett antal ostnamn sveper förbi i sången, bland annat.

En aning man får av Patricks musik är att han troligen hade väldigt kul när han skrev den, och hans personlighet — som den framstod i TV och
framträder genom böckerna — märks mycket väl också i hans musik.

I en intervju från hösten 1998 (http://www.theartsdesk.com/classical-music/sir-patrick-moore-xylophonist-and-composer) får man veta mer om musikern Patrick Moore.

———-

Tack till Anders för detta bidrag, som för tillfället avslutar vårt Patrick Moore-tillbakablickande.

Räkna inte ut Argentina!

Även om Argentina konkurrerats ut av Chile vid etablerandet av ett par stora sameuropeiska observatoriebyggen, har landets toppastronomer stora ambitioner. Detta framgår av denna  aktuella rapport av Hernán Muriel.

Bl a diskuteras det brasilianska samarbetsprojektet med LLAMA, Long Latin American Millimeter Array, planerat att läggas i nordvästra delen av landet på en höjd av 4800 m.

Gaia lyfter i oktober

Tack till vår professor i Lund Lennart Lindegren, som apropå förra W-bloggen mailledes berättar att på ESAs officiella Gaia-websida (http://www.rssd.esa.int/gaia) står det  att Gaia ska skickas upp i oktober 2013.

– Vid ett möte i november angavs 21 oktober 2013 som "nominal launch  date", vilket betyder att förberedelserna f.n. följer ett schema som antar detta datum.

– Inom projektet verkar man vara ganska säker på att  uppskjutningen verkligen sker före slutet av 2013, men det hänger inte
bara på Gaia utan också på begränsningar i antalet  Soyuz-Fregat-uppskjutningar från Kourou under en viss tid, där Gaia
exempelvis konkurrerar med Galilei-projektet.

Lennart Lindegren är en viktig kugge i hela Gaia-tänket som pionjär inom forksningsområdet, han och hans lundateam fullföljer en stolt tradition inom astrometrin som sedan länge är satellitbaserad. Det handlar om en enorm mängd mätningar som ska plockas ner,  datamässigt hanteras och reduceras. Ber att få återkomma!

Ju mer man läser på om Gaia, desto mer fascinerande framstår detta uppdrag. När Gaia upptäcker något nytt därute i kosmos, går en så kallad "Gaia alert", och om jag räknat rätt så står ett 40-tal jordbaserade teleskop beredda att observera  objekten, klassa och väga dem.

Ett av dessa teleskop är britternas Liverpool Telescope på Kanarieöarna var främsta uppgift dock blir att följa Gaias bana på himlavalvet varje natt under fem år, detta för att korrekt kunna fastställa Gaias egen position – A och O för hela satsningen.

Nyligen testades Liverpool-teleskopet när det följde Planck-satelliten (4 m tvärsöver), som har ungefär samma ljusstyrka och läge som kommande Gaia. Resultat blev detta – Planck är den lilla pricken som pilar förbi i mitten av bilden:

Årets första dåliga nyhet

Medicinare vid University of Rochester Medical Centre har fastslagit att långa rymdfärder utgör en fara för den mänskliga hjärnan. Den kosmiska strålningen under t ex en Marsresa kan ge astronauterna  sjukdomar som Alzheimer.

Ingen vanlig turistfälla

Lars Olefeldt har haft den goda smaken att sända över en bild "från rymden", på Grand Canyon. Det måste gå att räkna på det, men kan vi t ex se denna geologiska formation från månens horisont med en hygglig kikare?

Uranus synad från jorden

Med jämna mellanrum ägnar sig forskarna på världens största observatorier även åt våra grannar i planetvärlden. I fjor riktade ett av Keck-teleskopen på Hawaii ännu en gång mot Uranus, och genom de fotografiska mödorna fick vi tack vare  Lawrence Sromovsky, Pat Fry, Heidi Hammel, Imke de Pater två kompositbilder som är ganska intressanta: Planetens nordpol ligger t h under mitten,

Vita stråk ligger högt i atmosfären, rödaktiga lågt.

Till det som aldrig setts tidigare hör de vågformade fenomenen söder om ekvatorn. Mystika konvektionsfenomen syns under polen. Vad är den svarta pricken i mitten nederst?

En bra sammanfattning av det oroliga Uranusvädret, typiskt för alla gasjättar, ges av Sromovsky här.

God fortsättning!

Tack för alla trevliga virtuella  nyårshälsningar som anlänt till W-bloggen, Ett kom från MFF Support, och det ser ut så här. Snyggt med alla stjärnor runt gripen!

Lämna ett svar