Hoppa till innehåll

Nr 9 2013

Cathy Horellou kommenterar "en gammal vän" i förra W-bloggen:

NGC 6872 – en ovanligt vacker galax!

Jag bad vår kompis och radioastronom på Onsala Cathy Horellou själv kommentera förra W-bloggens nyhet. Här är Cathys synpunkter på universums största, vad vi vet, spiralgalax:

– NGC 6872 är en så vacker galax, det är lätt att falla för den. Jag blev också mycket glad när jag såg arbetet från de amerikanska kollegorna. Det var som att återförenas med en gammal vän och att se att NGC 6872 är vackrare och piggare än någonsin!

(Bilden ovan från NASA Space Flight Center/ESO/JPL-Caltech/DSS)

– Det är naturligtvis kul att se att vår gamla modell om krocken med den lilla granngalaxen håller. Men de nya UV-observationerna ger oss nya idéer, och Bärbel Koribalski och jag har faktiskt varit i kontakt med astronomerna som ledde den senaste studien och vi har gått tillbaka till våra gamla observationer av vätegasen i spiralarmarna.

– Vi ser mer väte längst ute i den norra spiralarmen där en dvärggalax verkar bildas, och vi kommer kanske att följa upp detta med nya observationer eller/och med en mer sofistikerad simulering.

Cathy berättar att artikeln 2007 var som hon säger, "en mycket trevlig upplevelse":

– Bärbel och jag kunde jobba dygnet runt i några veckor tack vore tidsskillnaden mellan Sverige och Australien, det var mycket effektivt.

– Och det var lätt att hitta parametrar som producerade en galax som var mycket lik den riktiga galaxen. Det är tyvärr inte alltid lika kul med forskningen, det brukar krångla mycket mer. NGC 6872 är en rolig galax att syssla med! 

W-bloggsläsare som vill veta mer om vad Cathy sysslar med, ska veta att här finns en intressant nyhet bland
Chalmers pressmeddelanden:
http://www.chalmers.se/sv/nyheter/pressmeddelanden/Sidor/default.aspx
– Denna rapport handlar om hur vi kunde mäta den kosmiska bakgrundstemperaturen på en rödförskjutning på z=0.89 när universum var varmare och mycket ygnre.

Kolla också överhuvud taget Cathys senaste vetenskapliga rapporterande här.

Om kollegan Bärbel Koribalski och hennes forskning berättas på dennes hemsida.

Anders Celsius skrev science fiction!

Vår ASTB-medlem Bertil Falk fick via sf-gurun Ahrvid Engholm uppgiften att vår store 1700-talsastronom Anders Celsius ska ha skrivit ett utkast till en science ficiton-berättelse, i vilken Sirius spökar.

Jakten efter detta manus pågick inte ens ett dygn. W-bloggen plöjde  igenom N V E Nordenmarks Celsius-biografi från 1936 men hittade inget där, varför frågan gick till våra idéhistoriska bevandrade vänner Johan Kärnfelt, Göteborgs universitet,  och Gustav Holmberg, Lunds universitet. Det blev BINGO direkt!

Johan berättar att det ingår ett kort manus av Celsius  i Gyllene äpplen, vol. 1, s. 437.

– Det heter "Världarnas krig" och löper över en sida.

Lundaprofessorn Gunnar Broberg redigerade denna volym av Gyllene äpplen: Svensk idéhistorisk läsebok, som kom ut 1991 på Atlantis förlag.

Gustav har lovat att kolla vidare, men ett atort tack redan nu till astrokompisarna för detta snabba litterärdetektiva ingrepp.

Kometen och professorn

Svenska Dagbladet kör f.n. en artikelserie om livets mening. Idag framträder Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik.  Han berättar om sitt arbete och hur kometen West år 1976 blev en
händelse som kom att påverka hans liv, berättar Carl Olof Börjeson.

Big Bang Poe!

Denna recension av sidotecknad var införd på Kvällspostens kultursida 31 december 2012:

Det förvånar  inte mig att August Strindberg var en stor Edgar Allan Poe-fantast  I Strindbergs sista bibliotek återfanns Poes samlade verk i tre band – på tyska. Inklusive Poes sista märkliga bok, det astrofysikaliska "prosapoemet"  från 1848, Eureka.

Detta gör Strindberg till en av de få på våra breddgrader som överhuvud taget läst verket, som först i vår tid getts ut på  nytt i USA och som nu, under över  alla under, även finns  på svenska. Så kepsen av för Ellerströms och den eminente översättaren Erik Carlquist.


Eureka är inget lätt verk. Poes begreppsanalytiska tragglande stör i alla fall  mig, men jag inser ju också att i det ligger nycklarna dels till hans syn på universums utveckling, dels till hans eget författarskap. Poe-detektiven Dupins  intuitiva arbetsmetoder gör denne  till en sorts modern Johannes Kepler, som mer anade sig till spelreglerna i vårt planetsystem än kunde detaljbevisa sina påståenden. Astronomer som arbetade med pusselbitar och detaljer hade inte Poes sympati. Det var de stora dragen, den stora gissningsleken,  som fascinerade honom.
Där Strindberg var den orolige sökaren och dilettanten, som ville kullkasta skolboksastronomin, gick Poe i stället på djupet. Han  höll sig till ämnet. Det är obegripligt att denne brödfödesskrivare och svårt drogberoende Poe överhuvud taget hade tid att t ex läsa nebulosakartläggaren John Herschel och den starkt beundrade Alexander v Humboldts Kosmos, men tid hade Poe bevisligen och han använde den konstruktivt, produktivt. Dessutom är han rolig! När vetenskapsfilosofen Francis Bacon kallas "Swine" blir det 1-0 till Poe i mitt matchprotokoll.



Mest överraskande?

På flera sidor är Poe den moderna astronomiska världsbilden hack i häl. Han talar faktiskt om Vintergatan som en galax av många galaxer, han talar om "hopar av hopar" i upplägget av sitt universum, han skildrar solsystemets nebulosaursprung a la Laplace och han är snubblande nära en sorts 1800-talsversion av "Big Bang", att allt i atomvärlden utgått från ett ursprungstillstånd. Att ett begrepp som vakuumfluktuation inte förekommer  hos Poe och får ersätta hans "Gud", ser jag mer som en lapsus.
Alltså: Poe är de stora sammanhangen på spåren, vilket gör Eureka till en  banbrytande och framåtsyftande liten skrift.

Först en dryg mansålder efter Poes bortgång, med bygget av de  stora teleskopen i Californien, slogs den nya astronomiska världsbilden fast, och Poe borde ses som en av dess tidiga  proponenter. Att så inte skett beror på att Eureka hittade få läsare i sin egen tid. I dag är den, precis som sin skapare, kult.
Skönlitteräre Poe borde ses som en portalfigur under en epok då "de två kulturerna", C P Snows uppfinning,  kunde samsas i en och samma hjärna. I dag är splittringen om inte total så nästintill, även ifall en och annan hard core-humanist kan förmås att öppna en populärvetenskaplig bok eller se ett populärvetenskapligt tv-program. Poe borde inspirera dem.
Vår idé- och vetenskapshistoriker i Lund Gustav Holmberg har skrivit ett ögonöppnande förord, som även det ger användbara nycklar till Poes inre och yttre sfärer. Utan att ta genvägar begripliggör Holmberg  honom mycket effektivare än mången amerikansk Poeentusiast. T ex har jag aldrig fattat Eureka-kapitlet i Poe-svärmaren Daniel Hoffmanns biografi.

Edgar Allan Poe:
Eureka
Förlag: Ellerströms
Översättning: Erik Carlquist
Förord: Gustav Holmberg

Jänkarna VAR på månen!

Alla konspirationsteorier om att USA inte landsatte Neil Armstrong och Buzz Aldrin på månen 1969, kommer på skam i denna filmsnutt, som Lars Olefeldt hittat.

Tekniken att fiffla t ex med hjälp av video, fanns helt enkelt inte 1969!!!!

Norrsken utanför solsystemet

University of Leicester-astronomen Jonathan Nichols och hans medarbetare har funnit bevis på polarsken runt himlakroppar utanför solsystemet. Misstänkt radiostrålning från så kallade ultrakalla dvärgar påminner om Jupiters "norrsken", fast de är 100 000 ggr starkare än vår gasjättes.

Vi pratar om himlakroppar som är lågmassiga och där det är en smaksak om vi ska prata om bruna dvärgar eller planeter.

Astronom Nichols hoppas koppla in LOFAR i jakten på polarsken på exoplaneter, och då lär väl Onsala vara med på ett hörn.

I Leicester jobbas överhuvud taget mycket med polarskenets gåta, och forskarna följer noga läget på de stora planeterna i vårt hemmasystem – t ex polarskenen på Saturnus. En av de senaste studierna i ultraviolett från HST, ser ut så här:

Symfoniske Herschel

En synnerligen sonor Wiliam Herschel-symfoni finns att lyssna in här.

Tack till Christian Vestergaard för skivtipset!

Godisälskarens rymddröm

Detta är kanske inget för viktväktande mellanmålsälskare, men visst är det kul:

1 kommentar till “Nr 9 2013”

  1. Jag följde upp det här med Celsius och annan tidig svensk SF när jag språkade med Gunnar Broberg häromdagen. Tydligen finns det en SFtematik, som inte är helt olik Celsius text, i en inledande del av Linnédissertationen Cui bono, och Gunnar menade att det var inte helt otroligt att de bägge uppsaliensiska naturforskarna utbytt idéer i frågan.

Lämna ett svar