Hoppa till innehåll

Nr 26 2013

Nova Cephei 2013 – läget?

Novan i Cepheus, som så många svenska observatörer fångade upp tidigt, har börjat tackla av – ljusstyrkemässigt. Så här ser AAVSO:s senaste ljuskurva ut:


Jag bad Gustav Holmberg, ASTB:are och flitigt verksam variabelobservatör från Lunds horisont, att berätta om de första historiska observationerna:
– Så här i efterhand kan man konstatera att svenska observatörer hade flax. Novan upptäcktes mitt på dagen (svensk tid) av japanska observatörer; några timmar gick och det blev kväll i Sverige – som då som av en händelse hade ypperliga förhållanden för observationer.
– Det gjorde att vi kunde göra flera tidiga observationer från Svedala medan det var dagsljus i USA, tex, och de tidigaste obsarna som registrerats i AAVSO:s databas är faktiskt av svenska observatörer.


– Förutom undertecknad var Hans Bengtsson, Johan Kärnfelt, Robin Andersson, Timo Karhula och Robert Wahlström igång. Robert gjorde fotometriska CCD-mätningar i B, V och R, vi andra skattade visuellt:

2 februari-observationerna gick så här:

17:47 UT, 11.4, Hans Bengtsson
18:01 UT, 11.5, Gustav Holmberg
18:30 UT, 11.6, Johan Kärnfelt
18:38 UT, 11.3, Robin Andersson
19:33 UT, 11.4, Hans Bengtsson
19:46 UT, 10.424 (R), Robert Wahlström
19:55 UT, 11.5, Timo Karhula
19:58 UT, 11.507 (V), Robert Wahlström
20:10 UT, 13.027 (B), Robert Wahlström

– Så tidigt i processen fanns det inte någon AAVSO-karta med jämförelsestjärnor, så vi plockade fram magnituder för jämförelsestjärnor från Tycho-katalogen, men det gick ju bra det också.


– Man kan också konstatera vilken roll nätet spelar för den här typen av snabba astronomiska förlopp. Det dröjde inte länge innan ryktet spred sig från Japan i form av ett inlägg på den sida för transienta fenomen som obekräftade novor och supernovor som IAU:s centralbyrå för astronomiska telegram driver, och via ett inlägg på Astronet http://astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?f=26&t=7102 kunde svenska observatörer snabbt uppmärksammas på novan.
Gustav tipsar om ett par sajter:

* Här skriver Gustav själv på sin blogg om novan:

http://www.gustavholmberg.com/astronomy/2013/02/11/nova-cephei-2013/

* Den svenska variabeldatabasen SVO finns här:

http://var.astronet.se/

* Variabelbulletinen, nr 1, kan laddas ner här:

http://var.astronet.se/doc/VB_1.pdf

GR Orionis small igen

Mer novanytt! Efter nästan hundra år efter upptäckten som en misstänkt klassisk nova, har GR Ori aktiverats igen och nått 13m, rapportrrar japanska astronomer i Astronomer´s Telegram.

GR Ori klassas från och med nu som en dvärgnova.

Meteorpionjärer

Den ryska meteoriten fick mig att börja rota lite i källorna: När började vi förstå var meteoriterna kom ifrån och när skedde de första riktiga höjd- och hastighetsmätningarna?

Som alltid är Alexander v Humboldts encyklopediska  Kosmos (tredje delen) från mitten av 1800-talet en Baedeker, och v Humboldt nämner en rad meteor/meteoritpionjärer: Brandes, Benzenberg, Olbers. Bessel, Erman, Boguslavski, Qutelet, Fekdt, Saigey, Edfuard Heis och Julius Schmidt är namn som flimrar förbi.

Det kan vara hugget som stucket vem man fastnar för, men jag undrar om inte de bägge studenterna J. F. Benzenberg (1777–1846) och H. W. Brandes (1777–1834) är de verkliga ponjärerna – de fick uppdraget av sin framsynte astronomilärare G C Lichtenberg att försöka triangulera fram en höjdmätning. Detta projekt drog igång alldeles i slutet av 1790-talet, och resultaten väckte stor uppmärksamhet.

Antagandet att meteorerna bildades i atmosfären bara en tysk mil (7.4 km) upp höll inte, de fick vidga baslinjen betydligt mellan Ellershausen och Göttingen (8791 m, baslinjen dubblades sen ytterligare), och utrustade på varsitt håll med exakt klocka, stjärnkarta och lampa började de observera meteorer en masse. Och plötsligt steg höjderna ändå upp till 170 km och hastigheterna kom att ligga runt 29-44 km/s. Meteorernas utomjordiska natur slogs därmed fast.

Alternativen….

Om det inte var en meteorit över Ryssland, så var det ET som var i farten, en vapentest som gick snett, en försenad mayakalender-effekt eller så var det ett inslag i ett kosmiskt superdataspel i vilket vi alla ingår och inte kan ta oss ur.

α Cen A har ett svalt atmosfärlager – precis som solen!

 

Radioastronomen René Liseau vid Chalmers och Onsala rymdobservatorium har med sitt team och med hjälp av ESA:s rymdbaserade Herschel-teleskop hittat ett svalt lager i atmosfären hos vår grannstjärna Alfa Centauri A.

Inom solforskningen. berättar ett mess från Chalmers,  är en av de största mysterierna varför solens tunna yttre atmosfär – koronan – är så het:

► Flera miljoner grader C har noterats sen pionjären Bengt Edléns forskningar på tidigt 40-tal.

► Vid solens synliga yta är det betydligt svalare, “bara” 6000o C.

► Men ännu  underligare är att det några hundra kilometer ovanför solens yta – i lagret som kallas kromosfären – är ännu lite svalare: runt 4000o C.

Under en solförmörkelse blir båda dessa lager synliga. När månen under en kort tid skymmer solens ljusa skiva framträder kromosfären som en röd ring omkring solen, medan koronan sträcker sig flera miljoner kilometer ut i rymden.

– Tidigare har det bara varit möjligt att studera sådana temperaturstrukturer i vår egen sol, men i våra data ser vi tydliga bevis för att ett liknande lager finns i Alfa Centauri A, säger René.

Alfa Centauri A  är nästan som en tvilling till solen. Den har liknande massa, är ungefär lika varm, har en liknande sammansättning rent kemiskt och är ungefär lika gammal. Den är därför ett idealiskt laboratorium för att jämföra de båda stjärnornas egenskaper.

– Liknande observationer av en mängd olika slags stjärnor kan komma att hjälpa oss förstå hur svala lager bildas. De kan även komma att belysa den större frågan om vad som egentligen värmer atmosfären, säger René Liseau.
Hur solens atmosfär hettas upp har under lång tid varit en gåta. Idag tror forskare att magnetiska fältlinjer tvinnas och går av, vilket gör att energi skickas ut genom atmosfären, och ut i rymden. Den utsända energin kan nå ända till jorden som solstormar.

Vi hoppas få veta mer av Dan Kiselman under hans föredrag på ASTB i kväll.

Lysande!

En ny bild från ESO:s teleskop VISTA visar upp ett himmelskt landskap med lysande gasmoln och stoft som omger unga heta stjärnor. Den infraröda bilden visar upp  NGC 6357 i nytt ljus. Den togs som en del av VISTA:s kartläggning av hela Vintergatan som görs för att kartlägga galaxens struktur och förklara hur den bildades.

NGC 6357 ligger 8000 ljusår bort i stjärnbilden Scorpio/Skorpionen.

Pressmesset finns att gotta sig åt här.

En första varning!

För kommande solförmörkelseresenärer (Svalbard, 20 mars 2015) är här ett budskap – inte mata, inte klappa, möjligtvis gulla på avstånd.

Lämna ett svar