Hoppa till innehåll

Nr 37 2013

Dagens Planck-fynd:

Vårt tidiga universum varken fläckfritt eller isotropt

I dag offentliggjorde ESA den med spänning emotsedda studien av det tidiga universum, baserat på Planck-satellitens data insamlade under drygt ett år. I stort sett anses den nya kartan bekräfta den så kallade standardmodellen – med en del viktiga undantag. Vårt universum verkar konstigt snedbalanserat, vilket strider mot centrala kosmologiska antaganden  – t ex  att universum ser ungefär likadant ut oavsett vilket "håll" vi tittar (=isotropt).Men så är det inte, det finns så kallade anomalier på himlen. Vad beror de på? Redan går snacket. Effekter av ett multiversum?

► Den nya kartan visar ett babyuniversum som bara var 380 000 år gammalt efter Big Bang.

► Fläckarna antyder olika minimala skiftningar i bakgrundstemperatur och tätheter, här finns själva grunden för de första stjärnorna och galaxerna.

► Det är naturligtvis en teknisk bedrift av enorma dimensioner att kunna rensa universum från allt framförliggande bråte för att komma åt denna bakgrundsstrålning, som i dag har en snittemp på 2,7o över absoluta nollpunkten. Vid tiden för övergången från fria protoner, elektroner och fotoner till väteatomer, då universum klarnade, låg tempen på 2700oC . Universums expansion förklarar skillnaden.

Illustrationerna nedan är från dagens ESA-sajt och dess pressrelease (copyright: ESA, Planck Collaboration):

► Planck-forskarna menar sig också kunna konstatera att andelen vanlig materia och mörk materia är större än vi tidigare trott och att i konsekvens med det den mörka energin är mindre.

► Universum expanderar därför inte så snabbt som tidigare antagits – universums ålder uppskattas nu till 13,8 miljarder år.
– Vi blev alla helt plötsligt 80 miljoner år äldre, sa en av forskarna George Efstathiou vid dagens presskonferens (enligt SVT:s utsända).

Den berömda "Axis of evil" ser numera ut så här liksom den "kalla fläcken" nederst:

Upplösningen hos Planck jämfört med NASA:s WMAP tidigare framgår här:

Svenska solteleskopet upptäckte mikrojetar

Det svenska 1-meters solteleskopet SST på La Palma, Kanarieöarna, fortsätter att högprestera. Nu har solforskare hittat ett nytt fenomen som de kallar "umbral microjets", snabbt förbipasserande mikrojetstrålar ovan solfläckars umbrapartier. Detta har aldrig förr iakttagits.

Typiska mikrostrålar har vinkelstorleken 1×0,3 bågsekunder och de dyker upp och försvinner på en minut. Deras ljusstyrka tilltar från umbrapartiet ut mot umbra/penumbra-området. Mikrojetarna i umbran löper parallellt med  motsvarande mikrojetar i penumbraområdet och är uppenbarligen knutna till omgivande magnetfält.

Rapporten "Fine structures in the atmosphere above a sunspot umbra" finns här.

Solforskarna heter L Bharti, J Hirzberger och S K Solanki.

Vi fick veta det mesta värt att veta om 1-metersteleskopet av Dan Kiselman på förra ASTB-mötet, och denna upptäckt förstärker intrycket av att "vårt" jordbaserade teleskop håller positionen som världsledande.

Bilderna nedan från rapporten visar både teleskopets oslagbara upplösning och hur snabbt fenomenen drar förbi på solskivan:

Nova Cephei 2013 dippade plötsligt

Härom dan föll Nova Cep 2013 plötsligt ett par magnituder på 48 timmar (V-magnituden nu runt 17), vilket fått astronomer att undra om novan skyms av utkastat stoft och damm. Förmodligen kan bara infraröd-observationer avgöra saken.

Man undrar ju i sitt stilla sinne om novan också kommer att öka ett par magnituder igen????

Så här ser ljuskurvan ut enligt AAVSO:s så kallade light curve generator – att något dramatiskt hänt senaste tiden är ju helt uppenbart (KLICKA upp bilden!!!):


Runes favoritkometer (3)

1957 var ett bra kometår, och Rune Fogequist liksom många andra (t ex Patrick Moore) följde och fotograferade  kometen Mrkos 1957 V. Till och med uppe på Mount Palomar i Californien reserverades tid och gjordes en serie bilder med hjälp av 48-tums Schmidtteleskopet.

Som Rune påpekar på bilden ovan (från utställningen på Bifrostaobservatoriet 1992)  var kometen svår att komma åt p g a närheten till solen.

Kometen upptäcktes av den flitige tjeckiske asteroid-och kometägaren Antónin Mrkos, nådde sitt perihelium 1 augusti 1957 och banexcentriciteten bestämdes till 0,99935.

Pyssel & Pussel

Att hitta planetariska nebulosor i andra närbelägna galaxer är en sak –  att hitta dem i granngalaxers klothopar är om möjligt ännu mycket svårare.

Av Andromedagalaxens nästan 300 klothopskandidater har, tror forskningen, nu fem planetariska nebulosor möjligen, möjligen identifierats.

Det är ett enormt pusslande som ligger bakom den här sortens observationer och utredningar, som tycks bekräfta nebulosornas uppkomst genom stjärnmöten inuti hoparna.

Skrämmande perspektiv

Femton-sexton år efter Hiroshima och de första seriösa raketförsöken efter tyskarnas terrorvapen V2, var det dags för en kraftmätning mellan andra världskrigets segrarmakter USA och Sovjet. Kubakrisen var ett faktum, och världen har aldrig varit så nära ett förödande kärnvapenkrig med missiler, atom- och vätebomber. Till sist "blinkade" Sovjetdiktatorn Nikita Chrusjtjov och världen kunde andas ut.

När vi diskuterar andra civilisationer i kosmos, är detta ett strålande inlägg i överlevnadsdebatten. Hur länge varar tekniska civilisationer? För evigt? Men om de har som på  jorden har inbyggda, ideologiska eller, vilket är etter värre,  rentav religiösa samlevnadsproblem? Det är ju inte säkert att det överallt  i kosmos funnits mer än en Chrusjtjov!

Teckningen ovan illustrerade ett föredrag av Robert Sunderland på Kroppedals museum utanför Köpenhamn i vintras på temat "Samarbejde eller konkurrence i Rummet?"

En ovanligt snygg spiral – men perfekt är den inte….

Senaste ESO-pressmesset får en att undra över hur spiralerna i spiralgalaxer egentligen bildas. I dag pratar astronomerna om en sorts täthetsvågor á la trafikstockningar – ett praktexempel är NGC 1637, värdgalax för supernovan kallad SN 1999em.

Genom studiet av supernovan i NGC 1637  – galaxen ligger 35 miljoner ljusår bort och bilderna vi ser är  lika gamla  – samlade  ESO:s VLT-astronomer på sig riktigt många bilder av galaxen, och dessa har nu kombinerats ihop för att ge oss en sällsynt skarp bild. Spiralstrukturen kommer fram som ett distinkt mönster av blå stråk med unga stjärnor, lysande gasmoln och mörka stoftstråk. 

Även om den vid en första titt verkar vara en ganska symmetrisk galax har NGC 1637 några intressanta egenskaper:

Den relativt löst virade armen till vänster och över kärnan når mycket längre runt galaxen än den kortare och mer kompakta armen till höger och under kärnan, vilken också ser avhuggen ut, halvvägs ut. 

I bilden ser vi också en mängd stjärnor som ligger mycket närmare oss än NGC 1637 samt mer avlägsna galaxer, som alla råkar ligga i samma riktning. 

Bygg ditt eget teleskop – gratis!

Hur du själv bygger ett superbilligt "klipp & klistra-teleskop", som förstorar 1 gång, förklarar ytterligt pedagogiskt  denna illustration, som Lars Olefeldt fångat upp.

Lycka till!

1 kommentar till “Nr 37 2013”

  1. Planck satellitens mätning av bakrundsstrålningen.
    Mycket intressant med anomalierna i temperaturvariationerna. Egentligen skulle det efter Big Bang inte finnas någon materia alls eftersom materia och antimateria borde jämnat ut varandra. Nu blev det inte så och det visar de små mikroskopiska variationerna i temperaturen hos bakgrundsstrålningen. Detta har inte kunnat förklaras tidigare innan tanken på multiuniversum. Är det så att ett närliggande annat universum påverkade vårt universum gravitationellt? Eller än "värre", är ett annat – eller flera –  universum  inne i vårt – med andra dimensioner, som vi inte ser !? Möjligen är det så att kvantfysikens underligheter i mikrokosmos –  med kanske sju dolda dimensioner –  där olika tillstånd sker samtidigt, försvinner i makrokosmos helt enkelt för att dessa andra tillstånd glider över i andra parallella universum inuti vårt. Eftersom vi hitills inte kan föreställa oss de möjliga dolda dimensionerna och vad dessa innebär, ter sig tanken om parallella verkligheter naturligt nog absurd.
    Mats 

Lämna ett svar