Hoppa till innehåll

Nr 47 2013

Veckans ESO-mess:

En döende stjärnas sista yttringar

Utforskningen av de planetariska nebulosorna går tillbaka till Wiliam Herschels tid. Han kartlade flera av dem och berättade om sina studier 1791 i "On Nebuluous Stars, properly so called", men om deras sanna natur kunde han inte veta nånting naturligtvis.

Så sent som för hundra år sen såg Stockholmsastronomen Karl Bohlin likheter mellan Vintergatan och en planetarisk nebulosa.

► I dag är läget annorlunda, och det produceras mängder av rapporter. För några år sen lyckades t ex amerikanska astronomer mäta avstånden till en del planetariska nebulosors centralstjärnor med hjälp av den gamla hederliga parallaxmetoden, vilket var angeläget för att jämföra olika avståndsbestämningsmetoder.

► Med kommande GAIA lär vi få in en drös nya mätningar.

Allra senast har denna release dykt upp:

► Med hjälp av teleskopgiganten kallad VLT har ESO-astronomerna i Chile släppt en ny bild av den planetariska nebulosan IC 1295, en grön nebulosa som omger en svag och döende stjärna ungefär 3300 ljusår från oss i stjärnbilden Skölden.  VLT har gått i "klinch" med den planetariska nebulosan, som, som alla liknande objekt, har en astronomiskt mycket kort livstid.

► IC1295 omges av flera skal, rester efter ett antal dödsryckningar eller som ESO säger "termonukleär rap".

Den gröna färgen har med joniserat syre att göra, och detta var i själva verket en signatur för planetariska nebulosor som bl a Walter Baade använde i jakten på dessa stjärnslut i andra vintergator.

I mitten av bilden, i hjärtat av nebulosan, kan vi se den utbrända återstoden av stjärnans kärna som en stark blå-vit prick. Stjärnan i mitten kommer att bli en mycket svag vit dvärg och långsamt svalna under många miljarder år.

Stjärnor med lika stor och upp till åtta gånger solens massa bildar planetariska nebulosor när de når den sista fasen i sin existens. Solen är 4,6 miljarder år gammal och kommer antagligen att leva i ungefär fyra miljarder år till.

ESO-bilden togs av VLT som i  Very Large Telescope, som ligger på Cerro Paranal i Chiles Atacamaöken, med hjälp av instrumentet FORS (FOcal Reducer Spectrograph).Forkarna har kombinerat exponeringar tagna i tre olika filter (blått ljus – färgat blått i bilden, synligt ljus – färgat grönt i bilden, och rött ljus – färgat rött i bilden).

Ny ljus supernova

Och på tal om stjärndöd: Mikael Anderlund tipsar ASTB/TBO-communityn om en  supernova, denna gång i NGC2554. Supernovan, belägen i Kräftans stjärnbild,  har varit känd i några veckor. Den förste att konfirmera upptäckten var Johan Warell, numera bosatt i skånska Skurup.

– Något mer ljusstark (magnitud 15.4) än den i M65. Vem blir den förste på TBO att fånga den? Visuellt eller med kamera?, undrar Mikael i ett mail till oss alla.

Upptäckarbilden av ryssen L Elenin såg ut så här av PSN J08175346+2328105:

Hittills i år har inrapporterats 256 supernovor – i fjor fann astronomerna  1044 stjärnsmällar genom olika sökprogram, nästan tre SN om dygnet. 

En hel del är faktiskt rätt ljusa och åtkomliga för lite större amatörteleskop.

Fahads utställning nerplockad

I dag plockade Fahad Sulehria och jag ner hans fina och publikstormande spaceart-utställning på Tycho Brahe-observatoriet.

Närmast visas hans mästerverk i Sätila i samband med en demonstrationsdag arrangerad av företaget TeleskopService, och sen hoppas vi att få se delar av Fahads kollektion i samband med en större rymdkonstutställning på Stiftsgården Åkersberg i Höör. Detta nån gång alldeles i början av 2014 med välmeriterade astronomer och biskopar på plats.

Vi tog en fika i Malmö efteråt, då Fahad berättade om sin fantastiska resa till de stora observatorierna på Hawaii i fjor. Detta MÅSTE han berätta om inom vårt kära sällskap framöver! Hur kändes det att stå under japanernas Subaru-bamse???

Denna flotta bild på Vintergatans "Big Rift" tog Fahad från Onizuka Astronomy Center inte långt från jätteteleskopen – bilden illustrerade Universe Today-bloggen i fjor!


Tips som vanligt:
KLICKA på bilden ett par gånger!

Tårflöde på ISS

Hur går det till när och om en astronaut ombord på ISS, den internationella rymdstationen,  börjar gråta, skrattgråta eller  gråta av sorgesamma besked hemifrån jprden? Vad händer? Det vet Lars Olefeldt, som raggat fram denna pedagogiska snutt från den kanadensiska rymdfartsorgansiationen.

Största möjliga tystnad….

Peter Linde (grattis till intervjun igår i Sydsvenskan!) diskuterar DEN KOSMISKA TYSTNADEN i sin nya bok Jakten på liv i universum. Om det finns, mellan tummen och pekfingret, runt 100 miljarder planeter i Vintergatan – varför är det då så tyst? Varför hör ingen av sig? Det kan ju inte bara finnas liv på jorden. Eller rör det sig om en sorts kosmiskt  Helan och Halvan-syndrom?

Denna  klassiska fråga diskuteras på en blogg kallad The Advanced Apes.

Tack till Christian Vestergaard för bloggtipset,

Bränn ner observatoriet!

Simpon-serien ägnade sig för bra många år sen åt kometskräck i den sanslöst roliga delen kallad  "Bart´s Comet" från 1995.

Kometen närmade sig Springfield, och i manuskriptet kan vi följa dramatiken steg för steg:

LISA
It's breaking up!

The comet breaks up more, until it becomes just a small rock. The rock makes a hole in Skinner's weather balloon, deflating it, then rebounds off Ned's bomb shelter, knocking it to the ground. Ned and Moe look on and gasp, while the comet bounces up the hillside. Bart picks it up.

BART
Cool!

LISA
We're saved!

Everyone cheers.

SELMA
Sure makes you appreciate the preciousness of life. (lights a cigarette)

MOE
Let's go burn down the observatory so this'll never happen again.

Simpson håller stilen snart tjugo år senare.

Lämna ett svar