Hoppa till innehåll

Nr 53 2013

ASTB-medlemmen Fahad Sulehria rapporterar från  Mauna Kea:

Vintergatan PLUS aktiv vulkan tog priset!

Nedan  följer ett utlovat annorlunda inslag i W-bloggen, ett "resebrev" signerat Fahad Sulehria, som är medlem i Tycho Brahe-sällskapet och som var utställare i påskas på vårt observatorium i Oxie. Fahad är en av samtidens ledande rymdkonstnärer.

Besöket på Hawaii och jätteteleskopen där skedde i fjor.

Obs: Varje bild tjänar på att förstoras upp, så klicka/dubbelklicka – din skärm tål den operationen!

Ordet till Fahad:

"Den första av mina två turer upp till toppen av Mauna Kea började i staden Hilo på Big Island of Hawaii, där jag blev upplockad av min guide från Arnott’s lodge på mitt hotell: Uncle Billy’s. Han kom med en 4WD, som dessutom var den lyxigaste bilen de hade.

David Jay, som blev kvällens guide, var mycket trevlig och kunnig om astronomi. Han berättade glatt om hur han hade arbetat med laserstrålarna Keck-teleskopen använder för att hålla bästa möjliga skärpa.

I vår tur ingick en visning av vattenfall och en berömd park i Hilo, men en rymdentusiast vill inte se på sådant när man med spänning inväntar en färd upp till Mauna Kea och de berömda, gigantiska teleskopen som finns där uppe. Så, jag uppmanade guiden lite vänligt att fortsätta med vår tur. Det finns trots allt ett otal vattenfall på Hawaii, som man kan se senare.

Guiden körde ut från Hilo och körde på den berömda ”Saddle Road”-vägen. Halvvägs genom ön (som enligt min gissning är 50% större än Skåne) stod en skylt  ”Mauna Kea Access Road”, med en pil pekandes till höger. Vår guide tog vänster och stannade bilen på en stor parkeringsplats där vi skulle invänta ett nygift par som skulle följa med oss till toppen. Under tiden gick jag och den andra passageraren ut för att titta på miljön, som till största delen bestod av sedan länge utslocknade vulkankratrar. Det var dimmigt (molnigt) och duggregnet gjorde det tråkigare.

När paret anslöt sig till oss körde vi upp för vägen som skulle ta oss till himmelriket. Ca två kilometer över havet och den del kilometer senare kom vi till en station som heter ”Onizuka Astronomy Center” där vi stannade i ca 45 minuter för att låta lungorna vänja sig vid den låga lufthalten, som skulle bli än lägre när vi var 4200 över havet, dvs tå toppen.

OAC, som denna station kallas ibland, används för att informera allmänheten om situationen på toppen och för visning av den magnifika stjärnhimlen som syns här. Här är det mycket ofta soligt, oavsett hur regnigt det var på resten av ön.

På vägen upp förstod vi varför vår guide hade kört oss i en 4WD: vid vissa tillfällen var väglutningen hela 26%! Vår guide drog ett lokalt skämt:

What’s the difference between a rental car and a 4WD?

– ?

– A rental car can go anywhere!

Med detta syftade han på hur folk vårdslöst körde upp sina muskelbilar till toppen. Vägen till toppen går säkrast med en 4WD. Punkt slut.

Efter ca en halvtimmes körning nådde vi toppen och David körde oss inte så långt att vi skulle kunna se de stora teleskopen på nära håll. Vi parkerade vid ett 0.5m-s teleskop. Detta för att det var närmast toaletterna.

I väntan på solnedgången passade jag på att gå uppför en närliggande kulle och skaffa mig en egen vy över toppen och de massiva teleskopen som kunde ses i bakgrunden. Det visade sig att den kulle (läs utslocknad vulkankrater) var själva toppen av Mauna Kea!

Efter mig följde en skara av människor som likt mig ville kunna säga till andra att de en gång stod på toppen av Mauna Kea, som är världens högsta berg. Ja, du läste rätt. Det är världens högsta berg! 4 200 meter över havet, men det fortsätter mer än sex kilometer under havet! Mount Everest, pffff!!!!

När solen närmade sig horisonten lyste himlen upp i en mängd bedårande färger, samtidigt som man hade Mauna Loa (en gigantisk, tillfälligt inaktiv vulkan) framför sig med ett lager av moln vid foten. I nacken var Maui med dess slocknade vulkan (och rymdobservatorier!). Det hela var en mycket spirituell upplevelse för mig.

Innan solen hann gå ner samlades en skara utanför ett observatorium för att njuta av detta naturens sällan uppskattade spektakel. Man kunde höra japaner (det fanns en hel del av dem på Hawaii) gapa och göra en del underliga ljud – allt pga av denna oerhört vackra syn! Efter solnedgången uppmanades alla att lämna toppen, eftersom kvällens observationer snart skulle börja och lamporna/gruset som fördes upp i luften från bilarna skulle störa instrumenten påtagligt.

Vår guide stannade återigen på Onizuka Astronomy Center. Denna gången var det beckmörkt. Då menar jag verkligen beckmörkt. Det fanns ju knappt några ljusföroreningar på denna höjden, annat än någon spontan rednecks fulljus.

David Jay förklarade tydligt att vi bara hade 20 minuter på oss att se stjärnhimlen genom teleskopen (ett 14-tums och ett 16-tums). I öster syntes ett väldigt ljusstarkt moln. Jag bestämde mig för att ta ett taktiskt beslut: antingen skulle jag se på planeterna/Omega Centauri genom de stora teleskopen, eller så skulle jag smita iväg och fotografera natthimlen med min kamera. Natthimlen vann.

Jag bestämde mig för en vy av det stora molnet, som skulle stå i kontrast med de enormt många synliga stjärnorna. Kameran ställdes på ett stativ och jag gjorde ett par 30-sekunders exponeringar. Till min stora förvåning visade sig att i en bild hade jag fått med en aktiv vulkankrater OCH Vintergatan! Det tog ett tag att sjunka in. Hur tusan kunde Vintergatan vara SÅ ljusstark att jag förväxlade den med ett moln?! Jag stod och tittade på detta enormt vackra skådespel med min haka väl förankrad i marken. Guiden kallade mig tillbaka.

Min andra tur upp till toppen av Mauna Kea skulle bli minst lika intressant. Inte för att jag fick titta igenom teleskopen, utan dels för att jag skulle få ta mig upp till toppen av Mauna Kea för egen räkning och dels för att jag fick se de tekniska vidundren på nära håll. Detta är en dröm många rymdentusiaster (läs rymdnördar) som jag har! Jag hade flera månader i förväg (jag väntetiden är lång) bokat en gratis guidad tur av det ultramoderna japanska teleskopet Subaru (spegeldiameter 8.4 m). Det såg ut som hämtat ur någon sci-fi-rulle.

Det var så stort att jag inte fick plats med det i mitt 18 mms vidvinkelobjektiv! Vår guide var en japanska vars namn jag inte kan erinra mig, men som var mycket artig och kunnig. Hon tog även bilder på mig, stående under teleskopet när jag gjorde chaka-tecknet. Bilderna blev brutalt urusla, mest pga min pose och den fula gula hjämen jag tvingades ha. Sorry people, those pictures are for Ulf’s eyes only! (Hrm…Red:s anm.)

När turen var färdig (vi försökte dra ut på den så mycket som möjligt!!) så fick vi rådet att se Keck-teleskopen! När man kom ut från observatoriet såg man ett stort, tomt område framför sig. Det var platsen som Europas framtida bjässe till teleskop, E-ELT (42 ms spegel) var tänkt att byggas. Det var ju fritt att gå in till teleskopen och se dem från en bur.

Dessa tvillingar består av 36 sexsidiga (om jag inte minns antalet fel), unika speglar som tillsammans formar en spegel på mer än 10 meter vardera! Även här ville man dra ut på tiden. Vem vet när man kommer få tillfälle att så något såhär viktigt/intressant igen, tänkte jag.

Och ni som med spänning har läst så här långt och fortfarande undrar om det flödar ananasjuice i vattenkranarna på Hawaii, så måste jag tyvärr säga att så inte är fallet. Det flödar kokosmjölk!"

PS.

Fahad har fler spännande bilder från Hawaii i sin Dropbox. Kolla med honom!

Pä något Pub Brahe-möte framöver hoppas jag att Fahad vill berätta mer om sina äventyr på Hawaii, t ex hur det känns att syna en vulkankrater på nära håll.

Kronprinsen synar Peters bok

På fredag-lördag 26-27 april är det Malmö Bokdagar på Kronprinsen, bostads/krog/affärskomplexet vid Regementsgatan/Mariedalsvägen med de vackra vinnande ljusblå yttre färgerna.

Kl 14.30 på lördag berättar Peter Linde om sin nya bok Jakten på liv i universum.

Senaste nytt från Peenemünde

Jag var nere om i Tyskland härom dan och upptäckte till min glädje att gamle världsdirigenten Kurt Masur, 85, 9-12 september ska hålla en Masterclass för unga dirigenter i – Peenemünde!

Det går faktiskt att kombinera intresset för raketteknikens fasansfulla historia med intresset för klassisk musik.

Styr Onsala-örat från Nordstan!

Nu på söndag 28 april är det Vetenskapsfestival i Göteborg och Onsala rymdobsis passar på att flytta kontrollrummet in i köpcentrumet Nordstan i Göteborg.

Fakta om evenemanget plus info om hur man t ex tar sig ut till Onsala på lördag för att "in situ" se de fantastiska instrumenten, finns på Chalmers info-sajt.

Våren är här!

Jag fick en trevlig solbadarbild på Albert Einstein av Lars Olefeldt, men jag fastnar för detta vårtecken i stället. Paris är alltid Paris, och vår G2-stjärna är alltid vår G2-stjärna.

Sköna dagar önskas i helgen och runt 1 maj, och har  ni inget för er så välkomna på Valborgsmässoafton till Höör då jag ska tala till våren vid Enebacken. 3000 pers väntas.

Lämna ett svar