Hoppa till innehåll

Nr 70 2013

Upphittat:

Ny klass av variabler med pyttesmå ljusförändringar

Från middagens (12.6)  ESO-pressmess:

✔ En ny typ av pulserande stjärnor har upptäckts med hjälp av det schweiziska 1,2-metersteleskopet vid ESO:s observatorium La Silla i Chile. Upptäckten baseras på de otroligt små skillnader i ljusstyrka man sett hos stjärnorna i en stjärnhop 7000 ljusår bort i Kentaurens stjärnbild.Observationerna avslöjar tidigare okända egenskaper hos dessa stjärnor som går emot dagens teorier och ger upphov till frågor om variationernas ursprung.

✔ Schweizarna är kända för sin yrkesskicklighet då de skapat extremt noggranna tekniska apparater. Nu har ett schweiziskt team från Genèveobservatoriet fått otrolig precision i sina mätningar med det jämförelsevis lilla 1,2-metersteleskopet under ett observationsprogram som sträcker sig över många år. De har upptäckt en ny klass av varierande stjärnor genom att mäta små små skillnader i stjärnornas ljusstyrka.

✔ De nya resultaten baseras på regelbundna mätningar av ljusstyrkan hos mer än 3000 stjärnor i den öppna hopen NGC 3766  under sju år.

✔ Observationerna visar att 36 av stjärnorna i hopen följer ett oväntat mönster – de hade pyttesmå regelbundna variationer i ljusstyrka på en nivå av 0,1 procent av stjärnans normala ljusstyrka. Perioderna varierade mellan två och 20 timmar. Stjärnorna är lite varmare och lyser lite starkare än solen, men är annars inte speciellt anmärkningsvärda. Denna nya klass av föränderliga stjärnor har ännu inte fått något namn.

✔ Precisionen i mätningarna är två gånger bättre än vad man nått tidigare med andra teleskop – och tillräcklig för att avslöja de små variationerna för första gången .

 ✓ Även om anledningen till variabiliteten är okänd, finns det en spännande ledtråd: vissa av stjärnorna verkar rotera väldigt snabbt. Deras rotationshastighet är mer än hälften av den kritiska hastigheten. Om en stjärna uppnår den denna kritiska hastighet skulle den bli instabil och börjar kasta ut sitt material i rymden.

Rolf Hepp ställer ut Aniara-bilderna i Malmö

Vår flitige ASTB-medlem, gamle mästerlige koreografen och dansaren Rolf Hepp (trots sin astronomiska ålder med i Benjamin Brittens "Vi gör en opera" på Malmö Opera senast!) som deltar i alla våra möten och verksamheter där han kan, visade ju både sin inspelade Aniara-balett och sina Aniara-oljor för oss på Tycho Brahe-observatoriet i höstas.

Nu på lördag 15 juni är det vernissage för Rolfs nya utställning på Galleri Engleson, kulturstritan Helmfeltsgatan 10 i Malmö. Och flera av hans Aniara-bilder finns med, även någon olja som inte visades på TBO-galleriet. 22 bilder inalles.

Sista utställningsdag: 27 juni.

En av oljorna på utställningen, som inspirerats av uppsättningen av Lear-operan senast, kommer att auktioneras ut.

Vad är bra – vad är dåligt?

Jag/ASTB har hållt på med Cassiopeiabloggen/W-bloggen nu i snart tre och ett halvt år och nån gång kan det vara dags att göra status, att utvärdera. Som gammal kvällstidningsmurvel kör jag mycket på fingerspetskänslan, jag tror jag vet vad "folk" vill ha, men det är ett trubbigt verktyg.

Så jag är glad för alla sorters kommentarer, positiva, negativa. Framför allt: Är det nått jag missar i det astronomiska nyhetsflödet?

Skicka gärna dina synpunkter direkt till mig, så kan vi kommunicera. Min mailadress här:

ulf.r.johansson@telia.com

G2-molnet

Astronomerna fortsätter naturligtvis att hålla ögonen på G2-molnet som rasar in mot Vintergatans centrum och dess svarta hål-komplex (se länkskafferiet på vår PopAst-sajt). Senast i april i år kunde forskarna med hjälp av VLT-maskineriet se hur G2 blir alltmera utsträckt, att en liten del av molnet , som rör sig i "nästan radial riktning", redan börjat svänga runt hålet (därav dess blåförskjutna spektrum), en passage som i sin helhet kommer att ta minst ett år.

Rapporten tycker sig inte kunna stödja idén om att en stjärna, ett punktformigt föremål, förekommer i molnet, även om forskarna gärna pratar om ett "huvud".

Nordiska fysikdagarna

12-14 juni är det nordiska fysikdagar i Lund. Även astronomi och astrofysik är på tapeten. Info om programmen här.

Han mätte norrskenets höjd

Den tyske meteorologen Max Robitzsch var en framstående polarforskare, pluggade astronomi i yngre år, och han var med länge inom sin vetenskap (professor i östtyska Leipzig runt 1950, han dog 1952).

I boken Max Robitzsch – Polarforscher und Meteorologe, skriven av Hans Steinhagen (Lindenberg, 2008) berättas om hans liv och gärning och hur han fick sitta både i amerikanska och sovjetiska läger (= Sachsenhausen) efter kriget. 1937-1945 var han medlem i nazistpartiet.

Under polarexpeditionerna runt 1912-1913 mätte Robitzsch bl a norrskenets höjder från två punkter på Spetsbergen (stationerna Ebeltofthafen och Kap Mitra) och menade genom 69 parallaxbestämningar att norrskenen låg på 70-200 km:s höjd.

Mätningarna var inte helt lätta att göra och Robitzsch byggde upp sinnrika telefon- och telegrafsystem för att nå så stor exakthet som möjligt.

Robitzsch var pionjär när det gällde bruket av ballonger och radiosonder.

Detta kan vara värt att tänka på när man njuter av t ex Göran Strands bedövande vackra norrskensbilder (finns här på nätet).

Jordgravitationen utmanas

Att klättrarna är en särskild sorts människor har jag förstått sen Lars Ewers skickade över en drös bilder med otroliga motiv. Här är några utmanande bildbevis på fenomenet Människan vs Newton:

Dagens Göteborgsvits

– Det va´  la´ ingen konst för Wilhelm von Scheele att upptäcka syret.

– ?

– Det låg ju i luften.

 

Lämna ett svar