Hoppa till innehåll

Nr 71 2013

Säg hej till ET… och hej då jorden?

Vår ASTB-veteran Bengt Rosengren rapporterar att han hittat en (o)rolig artikel i Scientific American om ett projekt som går ut på att kontinuerligt sända signaler från helt vanliga jordmänniskor till en möjlig civilisation kring stjärnan Gliese 526 på 17,6 ljusårs avstånd. En tur-och-retursignal har således 35,2 år på sig.

– Det betyder att avsändare kan hinna få svar inom sin livstid om det är någon hemma vid Gliese 526.

Alla med internetuppkoppling kan vara med i sändningen.

Om jag förstått det rätt så är "The Lone Signal Project" fokuserat på den gamla AT & T-antennen vid Jamesburg Earth Station, som stallades ett antal år och som från och med 18 juni ger mänskligheten möjlighet att sända signaler till eventuella mottagare på nån av Gliese-systemets planeter. Om dessa planeter nu finns och om där finns intelligent liv som vill svara.

Antennen har hyrts av ett antal intressenter för trettio års bruk.

Bra eller dåligt? Jag trodde inte vi vanliga dödliga fick ta såna här initiativ utan FN:s godkännande. Den som utan sånt tillstånd tar på sig den oerhörda rätten att röja mänsklighetens tillvaro, kan säkert dömas till både fotboja och en månad på vatten och bröd.

18 juni tas första kontakten. När det väl är sänt är det oåterkalleligt.

Supernovaresterna synade

Varför ser en del supernovarester (Typ Ia och stjärnkollapser) ut som de gör? Det diskuterar Laura A Lopez, knuten till MIT-Kavli Institute for Astrophysics and Space Research, i denna föredömligt kortkorta rapport.

Lopez doktorerade härom året och hennes hemsida finns här. Där kan vi läsa att hon som liten lärde sig spela fiol med suzukimetoden. I porträttet av henne på Chandra-sajten omtalas att hon är NASA Einstein Fellow och Pappalardo Fellow in Physics på MIT. 

Framtiden tillhör forskare som Laura.

Spiralsmälta på månen

Spiralen är en på jorden och i rymden frekvent förekommande geometrisk figur. Nu finns den representerad även på vår närmaste rymdgranne, för inuti månkratern (20 km+ tvärsöver) namnad efter  Giordano Bruno har LROC aka Lunar Reconnaissance Orbiter Camera  identifierat denna märkliga formation: En spiralformad inre smält nedslagsformation i kratern.

Storleken är cirka 1 km, bildens upplösning om du klickar upp den är på 57 cm/pixel. Ganska häftigt.

Hur formationen uppstått tvistar de månlärde om. Möjligen kan det ha med smältornas olika hastigheter att göra och/eller att det funnits någon form av hinder vid nedslaget som dirigerat smältorna i spiraler.

Mattegåta löst

Matematik har aldrig varit min bästa gren, tyvärr. Fick dock ett Ba i avgångsbetyget från realgymnasiet för femti år sen, vilket överraskade både mig och min snälle mattelärare.

Astronomins lydiga musa förutsätter, om den ska fungera,  större hjärnkapacitet än den jag har (se primspiralen t v), men jag är naturligtvis fascinerad av nyheten i Frankfurter Allgemeine Zeitung 12.6: Att det nu slutligen bevisats att den svagare versionen av  "Goldbachs förmodan" stämmer.

40 000 räknetimmar ligger bakom den 271 år gamla mattegåtan, som Christian Goldbach och Leonard Euler diskuterade på sin tid:

Varje tal större än 5 är summan av tre primtal.

Smaka på det.

Nya utbrott från Aql X-1

Att astronomerna inte behöver ha jätteteleskop för att hålla koll på oroliga stjärnor, som den binära röntgenkällan Aql X-1 i Aquila/Örnen, bevisas av de senaste raporterna av ryska och turkiska forskare.

Ingen syn för cyniker

Denna varma och kärleksfulla bild stod publicerad i Punch 1 december 1866, det stora meteorsvärmeåret (Leoniderna i november).

Till och med ett cyniskt hjärta smälter!

Men hur kunde hon ta sig upp på stegen till takåsen med sin tjocka otympliga ytterklädsel?

Teckningen antyder att paret kommit ut via det öppna fönstret t v och sen på något vis krånglat sig upp.

Hur kom de ner – och vad hände sen?

Blev hon astronom och han hemmaman?

Förvånansvärt är också att det är en vinternatt, att det måste vara kallt, säkert minusgrader, men att det inte ryker från skorstenarna.

Lämna ett svar