Hoppa till innehåll

Nr 81 2013

Hubble-teleskopet borde kallas Lundmark-teleskopet?

Jag har missat det men noterar nu senkommet (med skammens rodnad):
Att Jesper Sollerman, vår supernovaexpert i Stockholm, professor, dessutom ordförande i  Svenska Astronomiska Sällskapet, tillsammans med idéhistorikern Johan Kärnfelt drar i härnad till förmån för Knut Lundmark som den förste upptäckaren av universums expansion.  Detta sker i senaste Forskning och Framsteg, och Jesper har fastnat för en insändare Nature författad av Ian Steer, ett bidrag vi tidigare synat i W-bloggen.

–  Steer menar att Lundmark stod för de första observationella beläggen för expansionen, medan Lemaître stod för teoretiska bevis och Hubble var den som observationellt definitivt bekräftade expansionen, skriver Jesper.

✸ Poängen är att Jesper Sollerman gått till källorna, till Lundmarks egna artiklar i mitten av 1920-talet, och kontrollräknat.

– Trots att Lundmark krånglar till det hela lite mer än nödvändigt, var hans avståndsmätningar bättre än hos andra samtida astronomer, inklusive Edwin Hubble.

✸ Ytterligare citat från FoF-artikeln (som bär rubriken Min vision: "Hubbleteleskopet kunde ha hetat Lundmarkteleskopet"):

"När jag ritar upp det så kallade Hubble-diagrammet baserat på data från Lundmarks artikel från 1924 och jämför med Hubbles från 1929 kan jag räkna ut den så kallade Hubble-konstanten. Den ger universums expansionstakt och omvänt även dess ålder. Hubble själv uppskattade denna till 500 – ett värde som ger ett universum som är yngre än dess äldsta stjärnor, ett uppenbart orimligt resultat. Lundmarks mätvärden skulle i stället ge 70, vilket är snubblande nära det moderna värdet."

✸ Johan Kärnfelt  berättar i FoF om den komplicerade situationen för Lundmark vi denna tid, Lundmarks osäkra bruk av novor och supernovor (som Lundmark den gången kallade "överklassnovor") som avståndsindikatorer. Den som mest spökade var S And 1885 inuti M31-systemet,  stjärnexplosionen skiljde sig drastiskt från alla andra novor i systemet genom sin exceptionella maxljusstyrka – Hubble var säkrare på det då han tog hjälp av cepheiderna. Det som styrde mycket av Lundmarks tänk kan beskrivas som "praktisk intuition".

✸ Med facit i hand pläderar Jesper Sollerman för att den som verkligen slog fast vår kosmiska expansion var "Tredje mannen",  abbén George Lemaître, som Lundmark ju sammanförde med Sir Arthur Eddington på en IAU-kongress. And the rest is history….

✸ Lemaîtres namn förekommer överhuvud taget inte i Hubbles klassiker Real of the nebulae (1936).

✸ I en pytteliten bok som jag själv håller på med just nu, tas saken också upp. Den är på något sätt för typisk för Knut Lundmark för att  bara ses som en parentes under denna tumultartade tid.

Enorm solfläck

Jon Saalbach, flitig ASTB:are med sitt solteleksop, flaggar för att en stor solfläcksgrupp är synlig just nu.

Ronny Hård ställer ut på Ven

Det finns många skäl att besöka Ven. Senaste skälet: Konstnären Ronny Hård, som gör ljuvliga bilder på näst-in-till-astronomiska motiv, är en av utställarna på Vens kulturhus. Vernissage 13 juli.

ESO-nytt:

Monsterstjärna är på gång

Nya observationer med Atacama Large Millimeter/submillimeter Arrray (ALMA) har gett forskare den hittills bästa bilden av en monsterstjärna som håller på att bildas inuti ett mörkt moln: 500 gånger tyngre än solen – den största man hittat i Vintergatan – och som dessutom håller på att växa.

➽ Den ännu "ofödda" äter glupskt av materialet som rör sig inåt. Här, tror forskarna, kommer det att födas en stjärna med en massa som kan vara hela 100 gånger solens.Bara en av tiotusen stjärnor i Vintergatan är så stora.

➽  Avståndet, mellan tummen och pekfingret, uppskattas till 11 000 ljusår bort i ett moln som kallas Spitzer Dark Cloud (SDC) 335.579-0.292. 

➽ Det finns två konkurrerande teorier om hur de tyngsta stjärnorna bildas. Den ena föreslår att det mörka molnet fragmenterar, och skapar många mindre kärnor som var och en kollapsar och slutligen bildar stjärnor. Den andra teorin är mer dramatisk: hela molnet börjar största samman, och dess material rör sig snabbt inåt mot molnets mitt för att bilda en eller kanske flera riktiga stjärnbjässar.

➽ Forskarteamet, som leds av Nicolas Perotto vid CEA/AIM Paris-Saclay, Frankrike, och Cardiffuniversitetet i Storbritannien, insåg att ALMA var det perfekta redskapet för ta reda på vad som egentligen försiggår där tunga stjärnor föds.  

Hela ESO-pressmesset återfinns  här.

Vår vackra jord

Lars Olefeldt tipsar om en sajt med idel vackra, dramatiska och oväntade bilder "ovanifrån", det vill säga ISS som i Internationerlal rymdstationen.

Binära stjärnhopar

Det har inte ens slagit mig, men binära stjärnhopar – t ex binära öppna stjärnhopar dessutom – i Vintergatan, de måste ju bara finnas. Nu har i alla fall några indonesiska astronomer räknat på saken och kommit fram till diverse slutsatser, det handlar om N-kroppar, sammangåenden och hur det påverkar stjärnhoparnas form m m.

Ett spännande par utgör uppenbarligen  hoparna NGC 2136/37 i Stora Magellanska molnet. LMC utgör som alltid ett förnämligt astrofysiskt labb.

Christer Fuglesang landade på Limhamn

Christer Fuglesang var på Limhamn härom dan för att underhålla globetrotterna i Traveller´s Club.

Vår svenske astronaut har nu upplyfts till rang och värdighet av Hedersledamot i sagda, mycket nobla församling.

1 kommentar till “Nr 81 2013”

  1. Tips på ytterligare en uppsats som går till källorna och ger Lundmark mer utrymme, en faktiskt ganska läsvärd artikel, av NASA-astronomen Michael Way, i en ny konferensvolym publicerad av Astronomical Society of the Pacific: Origins of the Expanding Universe: 1912-1932. Proceedings of a conference held 13-15 September, 2012, at Flagstaff, Arizona, USA. ASP Conference Proceedings, Vol. 471. San Francisco: Astronomical Society of the Pacific, 2013. Texten finns för nedladdning här: http://www.aspbooks.org/a/volumes/article_details/?paper_id=35210
    Det finns även en open access-version på Arxiv: http://arxiv.org/pdf/1301.7294v1.pdf

Lämna ett svar