Hoppa till innehåll

Nr 94 2019

Cheops på plats – årets sista rymdprestation

För en vecka sedan skickades  exoplanetsonden Cheops (CHaracterising ExOPlanet Satellite) upp från rymdbasen i Franska Guyana, ett projekt i vilket Chalmers spelar stor roll – på Chalmers har Carina Persson och hennes kollegor förberett sig under lång tid för att ta emot och analysera de stora mängderna data satelliten kommer att leverera.

 
Liftoff_for_CHEOPS_11_625[1]
 
Den ryska  bärraketen Soyuz med Cheops lyfte 18 december. Bildkälla: ESA

– Förut trodde man att alla system såg ut ungefär som vårt, men redan den första exoplaneten som Queloz och Mayor hittade påminner närmast om Jupiter och kretsar så nära sin stjärna att  omloppstiden bara är fyra dagar, vilket var en stor överraskning, säger astronomen Carina Persson.

– Cheops kommer ta oss ett steg närmare ett svar på frågan om jorden och vårt planetsystem är unikt i universum. Det kanske är oerhört ovanligt att en lagom stor planet bildas, på ett lagom  avstånd från en stjärna av rätt typ, med rätt sorts planeter runtomkring, på en lämplig plats i galaxen?

cheops-logo-with-additional3[1]

Det finns två huvudsakliga tekniker för att hitta och lära sig om exoplaneter. Den som belönades med Nobelpriset 2019 mäter de små, sinusformade förändringarna av en stjärnas hastighet som kan uppfattas i vår siktlinje när en planet kretsar kring stjärnan. Tekniken har använts för att upptäcka många planeter och kan ge forskarna information om planetens massa och avstånd från stjärnan.
Satelliten Cheops ska använda den kompletterande passagemetoden, som observerar hur stjärnans ljus förändras när planeten passerar framför stjärnan.
 
CHEOPS_750[1]

Cheops ingår i en familj av satellitteleskop i europeiska rymdorganisationen ESA:s projekt Cosmic Vision. Tillsammans med de större syskonen Plato (uppskjutning 2028?) och Ariel (2028) ska Cheops öka kunskapen om andra planetsystem.​​​ ​

– Fördelen med Cheops är att vi redan vet vilka planeter den ska titta på och hur deras omloppsbanor ser ut. Då vet vi precis vart vi ska peka teleskopet och vid vilken tidpunkt, och kan fånga flera passager av samma planet, säger Carina Persson, som arbetar tätt ihop med kollegorna professor Malcolm Fridlund och doktoranden Iskra Georgieva. 

– Mätningar som hittills gjorts har oftast alldeles för stora osäkerheter, men med Cheops kommer precisionen öka betydligt. Vi kommer att kunna mäta planeternas storlek med hög noggrannhet, leta efter månar och ringar och kanske till och med dra slutsatser om vilken atmosfär de har. Lägger vi till det vi redan vet om dem kan vi göra modeller om planeternas sammansättning som visar om de är jordlika eller gasplaneter. Resultaten kan också användas för att modellera planeters bildande och utveckling.

Trion på Chalmers har testat och utvecklat mjukvaror med algoritmer som ska analysera Cheops data från exoplaneternas stjärnpassager. 

 
Carina_Persson_170[1]
Carina Persson. Bildkälla: Chalmers

– Det finns så oerhört mycket som påverkar hur planeter bildas, och hittills känner vi ju bara till en enda planet som vi vet är lämplig för liv. Man får mer respekt för vår planet och livet här ju mer man studerar andra planeter. Det tycker jag är en av de viktigare aspekterna med vårt arbete, säger Carina Persson i ett pressmess frå Chalmers..

På Cheops egen webbsajt rapporteras allt funka ombord. Efter bett antal tester är meningen att de första vetenskapliga observationerna ska inledas i mars nästa år och hålla på i 3,5-5 år.

PS.

Från nobelvinnaren och projektledaren för Cheops Didier Queloz föreläsning på Chalmers 13 december finns bl a denna rapport signerad Robert Cumming.

Nobelforelasning_191213_17_750px[1]

Queloz lägger ut texten på Chalmers. Foto: Johan Bodell

Trafikproblem i rymden

Från Cheops-sajten kommer även detta  julbudskap:

2019-12-18-RVB_Cartoon_Alex[1]

Molekylmolnen i Perseus

NASA:s IR-känsliga sond Spitzer har haft fokus på de stoft- och gasrika molekylmolnen i stjärnbilden Perseus under lång tid. Detta  klassiska svep över molnen, som är 500 ljusår tvärsöver, imponerar verkligen – klicka upp bilden på din skärm:

PIA23405_fig2[1]T v ser vi en ung stjärnhop, t h NGC 1333, som ligger runt 1000 ljusår från oss. Denna upptagning med "Spitzer's Multiband Imaging Photometer" togs under sondens "cold mission" -tid, 2003-2009. Sedan tog instrumentets lager av flytande helium slut och sonden gick över till sin nuvarande "warm mission"-period. Bildkälla:  NASA/JPL-Caltech

NGC 1333 har avrapporterats i en mängd vetenskapliga artiklar,  och en av utmaningarna är åldersblandningen i en del av stjärnhoparna nere t h, blandningen mellan ungt och gammalt. Här får astronomerna inte riktigt till det i sina teorier.

Om drygt en månad pensioneras Spitzer-teleskopet och sen tas vakten över, är det tänkt, av James Webb Space Telescope. När så sker exakt är fortfarande skrivet i stjärnorna.

Hade vi själva haft IR-känsliga ögonen hade vi hittat Perseusmolnen här:

PIA23405_fig1[1]

Messet från Spitzer-teamet återfinns här.

Gott Nytt År

Från och med nu stänger vi ner W-bloggen för 2019 och önskar varandra ett riktigt gott nytt år – med massor av spännande upptäckter att kommentera och filosofera över.

Specialtack som vanligt till alla goda, inspirerande, roliga medarbetare, utan vilka bloggen skulle stå sig slätt. Vi har faktiskt stått ut med varandra sen 2010,  i  tio år.

Chinese-Astronomy-Photographic-Alliance-0_1485659107[1]

Bilden kommer inte från SpaceLink och E Musk utan från kinesiska vännner.

 

Lämna ett svar