Hoppa till innehåll

Nr 29 2020

Fallet med det stulna lundateleskopet

Elemementärt var det inte, men så här rullades Sherlock Holmes-historien upp. Det är Ingemar Lundström, gammal astronomveteran i Lund, som berättar:
”Historien, som jag minns den. Questaren stals i början av 1970-talet, troligen innan jag började på Obsis. Om jag minns rätt hade den förvarats i meridiancirkelrummet, där man hade haft inbrott. Hur vet jag inte, men jag har ett svagt (troligen felaktigt) minne av att det fanns ett slags vev på utsidan av spalten så att den kunde öppnas från taket.
Nåväl, och detta har Tord Elvius berättat: Efter en tid dök det upp en person på Obsis, som hade ett teleskop han ville sälja. Tord kallade på Nils Hansson, som konstaterade att det var det stulna teleskopet (det fanns någon form av skråma som Nisse kände igen).

Nödvändiga attiraljer i jakten…

Detta fick naturligtvis den presumtiva säljaren inte veta, men på något sätt förmedlade Nisse till Tord att han skulle försöka uppehålla personen, varpå Nisse ringde polisen.
Vad som sedan hände, vet jag inte. Troligen blev säljaren anklagad för stöld, alternativt häleri, men teleskopet återbördades till institutionen.
Här kunde historien tagit slut, men många år senare, jag gissar i slutet av 70-talet, upptäcktes ånyo att teleskopet saknades. Jag har för mig att det var Björn Stenholm som gjorde upptäckten. Denna gång förblev teleskopet försvunnet för alltid!

… på teleskopet och dess tjuv.

Tord Hansson var doktorand ett antal år i början av 1970-talet, innan han övergick till läraryrket. Ett av hans bestående bidrag till institutionens historia, är att han deltog i den sista (?) solförmörkelseexpeditionen från Lunds Observatorium.

På inrådan av Jan-Olof Stenflo, reste tre doktorander, Björn Stenholm, Staffan Söderhjelm och Tord Hansson till Mauretanien 1973, för att göra spektrala polarisationsmätningar under den totala solförmörkelsen där. Jag kan återigen minnas fel, men var det inte Questaren som användes? Expeditionens mest betydande observation i öknen under förmörkelsen beskrevs i Astronomisk Tidsskrift: ”Vi iakttog även avsaknandet av fågelkvitter under totaliteten, ett välkänt fenomen, som i vårt fall kunde förklaras av brist på lämpliga fåglar.”

Betelgeuse snart ”normal” igen

Det har varit en fascinerande vinter och vår att följa Betelgeuse vandring från djupa ljuskurvedalar till närmast normalitet igen. Just nu ligger stjärnan på 0,5-0,6 magnituder visuellt, lite ljusare bör den väl bli, sen är vinterns äventyr över för denna gång.

SAAF:s egen ljuskurva ser ut så här:

Det ligger en gammal ifrriterande ströobservation uppe t v, jag är rädd för att det är min observation från antiken. Jag bestämde mig den gången för att Betelgeuse inte var intressant längre för en amatörastronom…

Just därför är det påfallande att yrkesastronomin har stor nytta av oss amatörer. Även om vi  individuellt inte ser samma sak så tillsammans är vi oslagbara när man smetar ut den kollektiva ljusstyrkemätningen.

Splittrad bild av Borisov-intränglingen

Även den interstellära kometen 2I/2019 har splittrats och presenteras i The Astronomers Telegram som ”singel” igen. Bildbevis från HST aka Hubble Space Telescope:

Nostalgi!!!

När vi hade bildat MARS som i Malmö Astronomi-och Rymdfartssällskap 1962 skulle vi naturligtvis skaffa oss ett fint rockmärke att bära i helg och söcken. Jag har glömt designerns namn och jag har glömt vem som fick uppdraget att tillverka märket, men så här såg det ut – tack till Hans Hilderfors som hittade sitt ex i gömmorna härom dan:


Lämna ett svar