Hoppa till innehåll

Nr 37 2020

”The Great Dane” har gått bort

IAU berättar, tipsar astronomvännen Ingemar Lundström, att den betydande danske astronomen Johannes Andersen (”the Great Dane”) gått ur tiden 28 april efter en längre tids olika sjukdomstillstånd.

Andersen var jyllänning, född i Skive 1943, studerade framgångsrikt vid universitetet i Köpenhamn, som förblev navet i hans vetenskapliga karriär. Några omgångar chefade han för observatoriet i huvudstan. Han var dock även verksam vid en rad observatorier utanför Danmark: Observatoire de Marseille (1970–71),  Dominion Astrophysical Observatory (1971–72),  Smithsonian Astrophysical Observatory (1986–89), Observatoire de Paris-Meudon (2000).

Johannes Andersen 1943-2020. Bildkälla: Köbenhavns Universitet

Andersens inomvetenskapliga specialitet var Vintergatan, dess kemiska uppbyggnad och dess dynamiska utveckling men han utforskade även stjärnornas utveckling och var en pionjär i fastställandet av grundämnet uranium utanför solsystemet.

Han arbetade inom ESO och inom nordiska astronomi gjorde han stora insatser för NOT och dess instrumentering, bl a. Flera år kunde han skryta med texten ”NOT Director” på sin t-shirt.

Till Andersens sista uppdrag hörde redaktörsskapet för boken The International Astronomical Union: Uniting the Community for 100 Years, som utkom i fjor i samband med  IAU:s 100-årsjubel. I denna bok tog Andersen som god dansk avstamp hos Tycho Brahe på Ven.

Läs IAU-artikeln om honom här, en artikel som inkluderar några roliga anekdoter om ”the Great Dane”. Bara detta att Andersen, när han skulle berätta om sig själv, brukade inleda  så här om sitt liv:

“On 29 August 1943, the Danish Government resigned from office. The Danish navy blew up its own warships. The people left the factories to go on strike. And the German occupiers called a state of emergency. On that day, I was born.”

Uppenbarligen var Andersen inte rädd för att sticka fram hakan i diverse stridigheter, även utanför den sakastronomiska sfären.  Direkt idiotiska och korkade saker som att folk kan  ”köpa” stjärnnamn var inget som han gillade.

PS. En runa av Jesper Sollerman finns på popasts:s webb.

Olof Lagercrantz även sf-fiende

Arvid Engholm, vår förnämlige sf-författare och sf-kännare, har grävt i akterna och upptäckt vilken typ Olof Lagercrantz var som DN:s kulturchef. Vi känner väl till hans journalistiska makthunger och hans förföljelser bortom graven av författare (Hjalmar Gullberg m fl). 

När Harry Martinson kom med diktsamlingen Cikada 1953, i vilken de första delarna av Aniara ingick, morrade Lagercrantz, och när Aniara förelåg 1956, var han direkt kritisk mot eposets sf-tema. Han fattade inte nånting av Martinsons djupa intresse för rymden. Och kritiserade  dessutom Expressen för att ha skrivit om detta hans intresse. Vad hade Lagercrantz med Expressen att göra? Inte ett dugg.

Till Harry Martinsons sf-favoriter hörde för övrigt  A E Van Vogt, kan Arvid Engholm i dag slå fast. Rentav tror han att Van Vogts roman The Voyage of the Space Beagle (1950) kan ha varit en av inspirationskällorna till mycket av Martinsons rymdtänk dessa år.

Ny ledare i jakten på det  närmaste svarta hålet

Ett forskarlag bestående av astronomer från European Southern Observatory (ESO) och andra institutioner har upptäckt ett svart hål på bara 1000 ljusårs avstånd. Det är närmare något annat svart hål man känner till och bildar ett trekropparssystem som kan ses med blotta ögat. Astronomerna fann indikationer på det svarta hålets existens genom att följa stjärnkompanjonernas rörelser med MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid ESO:s La Sillaobservatorium i Chile. Detta svarta hål kan vara ett av många fler av liknande slag som återstår att hittas i galaxen.

Rymdkonstnärens uppfattning enligt ESOmesset


“Vi blev mycket förvånade när vi insåg att detta stjärnsystem med sitt svarta hål kan ses med blotta ögat” säger Petr Hadrava, senior forskare vid Tjeckiska Vetenskapsakademin i Prag och medförfattare till studien. Systemet är beläget i stjärnbilden Telescopium och ligger så nära oss att dess stjärnor kan ses med blotta ögat från södra halvklotet en mörk och klar natt. “Detta system är det närmaste vi känner till” säger ESO-astronomen Thomas Rivinius som ledde studien som publiceras i dag i Astronomy & Astrophysics.
 
Forskarlaget observerade systemet, HR 6819, inom ett projekt för studier av dubbelstjärnor. När observationerna analyserades upptäckte de oväntat ett tredje objekt i systemet: ett svart hål. Observationerna med FEROS-instrumentet på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop på La Silla visade att den ena av de två stjärnorna kretsade kring ett osynligt objekt med en period av 40 dygn, medan de andra stjärnan befinner sig på ett stort avstånd från dessa två täta komponenter.
 
Dietrich Baade, seniorastronom vid ESO i Garching
och medförfattare till studien, säger att “observationerna som krävdes för att identifiera omloppstiden på 40 dygn var utspridda över en period av flera månader. Observationer av detta slag var bara möjliga tack vare serviceobservationer, en observationsmetodik som ESO var först med och som innebär att observationerna utförs av ESO-anställda astronomer på uppdrag av de forskare som behöver dem.”

Detta fotografi visar området runt HR 6819 i stjärnbilden Telescopium. Detta trippelsystem innehåller det närmaste kända svarta hålet. Fotografiet är sammansatt av bilder från Digitized Sky Survey 2. Det gemensamma ljuset från de två stjärnorna i HR 6819 kan ses med blotta ögat från södra halvklotet. Bildkälla: ESO/Digitized Sky Survey 2. Acknowledgement: Davide De Martin


 
Det svarta hålet i HR 6819 är ett av de första kända med sollik massa som inte samverkar starkt med omgivningen, och därför är fullständigt svart. Men dess existens kunde härledas och dess massa bestämmas från den inre stjärnans rörelse. “Ett osynligt objekt med en massa som är minst fyra gånger större än solens kan bara vara ett svart hål” sammanfattar Rivinius, som arbetar i Chile.
 
Astronomerna har bara identifierat ett tjugotal svarta hål i vår galax Vintergatan. Nästan samtliga samverkar intensivt med sin omgivning vilket gör deras existens uppenbar tack vare att de utsänder röntgenstrålning. Men det uppskattas att stora mängder stjärnor har kollapsat till svarta hål i slutet av sina liv under Vintergatans historia. Det tysta och osynliga svarta hålet i HR 6819 ger ledtrådar till var de andra osynliga svarta hålen i Vintergatan gömmer sig. “Det måste finnas hundratals miljoner svarta hål i galaxen, men vi känner bara till några få. Kunskap om vad vi letar efter gör det lättare att identifiera dem” säger Rivinius. Baade tillägger att upptäckten av ett svart hål i ett trippelsystem så nära oss indikerar att vi bara ser “toppen av ett isberg”.

Det tyska 2,2-meters teleskopet. Bildkälla: ESO/H.H.Heyer
 

Redan i dag tror astronomerna att deras upptäckt kan bringa klarhet i egenskaperna hos ett annat system. “Vi insåg att ett annat system, LB-1, möjligen också är ett trippelsystem, men vi behöver fler observationer för att vara säkra” säger Marianne Heida, en postdoktorastronom vid ESO och medförfattare till studien. “LB-1 är något längre från solen men fortfarande närbelägen med astronomiska mått mätt, vilket indikerar att många fler system av samma slag existerar. Genom att hitta och studera dem kan vi lära oss mycket om hur dessa ovanliga stjärnor, med massor större än 8 solmassor, bildas och utvecklas, och slutligen avslutar sina liv i supernovaexplosioner som efterlämnar ett svart hål.”
 
Upptäckten av dessa trippelsystem med ett par inre och en avlägsen stjärnkompanjon kan också ge ledtrådar till förståelsen av de våldsamma kosmiska kollisioner som ger upphov till gravitationsvågor, tillräckligt starka för att detekteras på jorden. Vissa astronomer tror att sådana fenomen kan ske i system som är snarlika HR 6819 och LB-1, men där det inre paret utgörs av ett svart hål och en neutronstjärna. Det avlägsna yttre objektet kan samverka gravitationellt med det inre paret så att en kollision mellan dem sker som även utstrålar gravitationsvågor. Även om det inte ingår någon neutronstjärna i HR 6819 och LB-1 kan kanske dessa system hjälpa forskarna att förstå hur stjärnkollisioner sker i trippelsystem.
Mer information:
*** Forskningsresultaten presenteras i artikeln  “A naked-eye triple system with a nonaccreting black hole in the inner binary”, som publiceras i dag i tidskriften Astronomy & Astrophysics.
 
*** I forskarlaget ingår Th. Rivinius (European Southern Observatory, Santiago, Chile), D. Baade (European Southern Observatory, Garching, Tyskland [ESO Tyskland]), P. Hadrava (Astronomical Institute, Academy of Science of the Czech Republic, Prag, Tjeckien), M. Heida (ESO Tyskland) och R. Klement (The CHARA Array of Georgia State University, Mount Wilson Observatory, Mount Wilson, USA).

Finfint pris!

Det såkallade Gruber Cosmology Prize, har för  2020 utdelats till simuleringsastronomerna  Lars Hernquist (Harvard) och Volker Springel (Max Planck-institutert), berättar ett mess från IAU:s ordförande. 

Priset på 500 000 dollars delas mellan de bägge och fokuserar på forskarnas kosmologiska superdataarbeten.



Lämna ett svar