Hoppa till innehåll

Nr 101 2020

Svenska stjärnor i Vita huset


Anders Nyholm berättar:

”När nu Vita huset (eller, snarast, personerna i det) drar intresset till sig kan man tänka på denna lundensiska höjdpunkt, på andra sidan pölen 1961: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:JFKWHP-AR6476-A.jpg
Fyra lundensare gjorde president John F Kennedy den äran, med astronomin och fysiken rikt företrädd. Agnes Charlier Jarrings koppling till astronomin liksom makarna Tage och Eina Erlanders koppling till fysiken är inte okänd. Att även Gunnar Jarring satt spår i den lundensiska astronomins historia är kanske mindre känt. I http://articles.adsabs.harvard.edu//full/1938AnLun…8….3A/0000011.000.html ser vi Nils Ambolt tacka honom (och Agnes) för språkhjälp kopplat till geodesiarbetet under Sven Hedins expedition i Centralasien runt 1930.”
Till Anders berättelse måste sägas att fru Jarring (i familjen kallad Lillan) ju var dotter till C V L Charlier, vår lundaprofessor, vilket gjorde Jarring till min KvP-kollegas, Bertil Behrings, mosters man.

Foto: Wikipedia/ Robert Knudsen, White House Photographer

Bertil kunde för övrigt berätta många historier om Jarring, som ju inte för inte kallades ”Musslan”.

Närstudie av Clavius

I samband med upptäckten av månvattnet på den solbelysta sidan, riktade Hans Hilderfors in sin optik och teknik mot månen härom kvällen och vi fick detta strålande bevis på kraterna Clavius – den krater som SOFIA-systemet H2O-studerat:

Foto: Hans Hilderfors

Apophis på gång in…

Ny teknik berättar om riskerna för jordklotet i samband med att asteroiden Apophis kommer oss obehagligt nära 2068, tipsar Carsten Nilsson.

I artikeln berättas att det är studier med Subaru-teleskopet på Hawaii som ligger bakom de nya mätningarna, som väger risken för en smäll till 1 på kanske 500 000-del.

I originalmesset från University of Hawaii noteras att det som spökar är den så kallade Yarkovsky-effekten, som vi lärt oss är ”en kraft  som verkar på en roterande kropp i rymden orsakad av anisotropisk utstrålning av termiska fotoner vilka bär rörelsemängd”. Effekten är liten men påverkar meteoriders och asteroiders omloppsbanor.

Dödskallenebulosan en skrämmande upplevelse

Som om inte verkligheten är hemsk nog kommer ESO med denna pressrelis i Halloweentider, en bild på en planetarisk nebulosa påpassligt nog kallad Dödsskallenebulosan.

Bilden är tagen med ESO:s Very Large Telescope (VLT) och visar Dödskallenebulosans röda, rosa och blå nyanser. Denna planetariska nebulosa, som också har beteckningen NGC 246, är den första kända med ett  trippelstjärnsystem i centrum. Dödskallens ögonhålor representeras av de två runda mörka fläckarna i nebulosan, som gör att ansiktet ser ut att vara vänt åt vänster. 

Bildkälla: ESO

Konsekvensen

Tack till Lars Olefeldt för bidraget!

PS. Stjärnhimlen i november

Sedan en tid tillbaka har vi en månatlig guide till stjärnhimlen på Youtube. Så här ser november-bidraget ut med Tomas Diez sonora stämma som beledsagare:

Lämna ett svar