Hoppa till innehåll

Nr 33 2021

En utmanande Harvard-professor!

Abraham ”Avi” Loeb är en av dagens mest underhållande astronomer och astrofysiker (Harvardprofessor), framför allt för hans idoga arbete i tankarna – spekulationerna – kring andra civilisationer i universum. Intränglingen Oumuamua, som upptäcktes 2017, är i Loebs ögon en artefakt från en främmande civilisation, kanske ett skrotfärdigt ljussegel (light sail) från rymdvarelser i solens närhet.

Den senare teorin utvecklar han i den nya boken Extraterrestrial: The First Sign of Intelligent Life Beyond Earth (2021), och till hans bestickande argument hör himlakroppens bana: Var kommer dess acceleration ifrån, från ljustrycket från en annan stjärna?

Jag tror ju inte på Loebs teori men för den skull ska vi inte strunta i hans resonemang, som har mycket med vetenskapens natur att göra. Och där är han på sin mammas gata. Han efterlyser betydligt mer forskning än idag om förutsättningarna för liv där ute, och han plågar de anslagsbeviljande myndigheterna i USA för deras fega attityd. SETI är ett exempel på en underfinansierad verksamhet.

Positivt i boken är även hans generositet mot sina doktorander, som han gärna ger credit när de skrivit papper tillsammans.

Intressant är hans idé om Frank Drakes ekvation, som han menar är alltför begränsad. Vi bör titta på ”technosignatures” bortom blott och bart kommunikationssignaler, och han menar att på månen utan atmosfär och Mars med sin tunna atmosfär kan rymdskrot utifrån ha fallit ner under årmiljardernas lopp. Det är bara för oss (= astroarkeologerna) att ta fram metalldetektorn!

Oumuamua är den första interstellära intränglingen vi observerat i vårt eget solsystem. Upptäckten skedde i oktober 2017. Bildkälla:  European Southern Observatory / M. Kornmesser

Som krigsnostalgiker är jag tacksam över att Loeb lyfter fram en okänd artikel av Winston Churchill i vilket denne frågar sig om vi är ensamma i universum. Men kriget kom emellan och hans artikel, som aldrig publicerades, glömdes bort och återupptäcktes först 2016. (kolla gärna Cassiopeiabloggen 2017 – det är helt ok att förvånas över hur avancerad Churchill var i sitt tänk.)

Loeb påpekar att andra världskriget kostade, bortsett från allt mänskligt lidande och dödande, 10 biljoner dollar – tänk om de pengarna satsats på utforskning av rymden i stället?

Bra fråga!

Fler böcker

Tack till ASTB-medlemmen Anders Larsson, som lånat mig sitt ex av Arik Kerschenbaums The Zoologist´s Guide to the Galaxy (Viking, 2020). Undertiteln är tankeväckande: What Animals on Earth Reveal About Aliens – and Ourselves.

Det bestickande temat är att evolutionen är ett kosmiskt fenomen, närmast en naturlag. Boken är en god berättelse om varför det ser ut som gör på jorden, där logiken i evolutionen obönhörligt verkar. Men är det ”verkligen” så även där ute? Ja, tror författaren.

Jag fick boken i min hand samtidigt som jag satt och läste senaste Forskning & Framsteg, i vilket just ordet naturlag ifrågasätts av Uppsaladuon Ulf Danielsson (teoretisk fysiker) och Lars-Göran Johansson (filosof). Naturlagar är egentligen ganska grovt tillyxade, som det alltid går att fälla när nya sofistikerade experiment görs. Då visar sig ofta naturlagen vara ett specialfall av något ännu mer komplext.

Ju äldre jag blir, desto mer skeptisk blir jag till alla teorier om att det kryllar av liv i vårt universum. Liv i vilken mening då? Mycket av svårigheterna har med ”Nalle Puh”-syndromet att göra. Nalle och Nasse upptäcker mystiska spår – är det de osynliga tesslorna som är i farten? – men de förstår så småningom att det är deras egna spår i snön de upptäckt och går efter.

Är det så vi ska se på jakten på annat liv i rymden? Att vi speglar oss i oss själva alltför mycket? Människan och naturvetarnas nuvarande världsbild som alltings mått?

Klassisk bild från Nalle Puh och Nasse på tesslajakt. Ill av Ernest Howard (E. H.) Shepard

Lämna ett svar