Hoppa till innehåll

Nr 84 2021

ISS följdes från ”Mt Hindby”

Berättat av Hans Hilderfors, Mt Hindby-obsis:

”Jag har senaste tiden lagt ner en del tid på att få min montering till att automatiskt kunna följa ISS vid passager över Malmö.

Svårigheten ligger dels i att ISS rör sig fort, cirka 1° per sekund, och dels i att monteringen kontinuerligt måste variera följningshastigheten i såväl DEC som RA under passagens gång.

Banelement för ISS kan laddas ner från nätet som så kallade TLE- (Two Line Element) data från viket man med styrprogram kan beräkna positionen sett från definierad plats och tid på jorden.

Styrdatorns klocka måste också kalibreras till noggrannhet på millisekundnivå med hjälp av GPS eftersom ISS rör sig så fort över himlavalvet.

Bifogad video visar en kort sekvens från test tidig kväll 2/12 vid en passage när det var en mindre lucka i molnen.

Bildfältet är 7′ x 5′ och ISS har en vinkelstorlek på endast cirka 18″.

Mot slutet av videon försvinner ISS in i jordskuggan.

Passagen var ogynnsam med en elevation på endast cirka 20°.

Dålig seeing förvränger bilden hela tiden.

Som synes följer min montering ISS med god noggrannhet .

Toras rapporter från Antarktis

Tora Greves livsfulla skildringar av förmörkelselivet för knappt en vecka sedan på Sydpolen följs enklast här:

https://torasol.se/category/solformorkelse/

Supernova återskapad i 3 D

Från KTH kommer via Jesper Sollerman tips om en artikel av David Callahan i vilken denne berättar hur 3 D-tekniken visar resterna efter en supernovasmäll. Två nya upptäckter noteras:

Bland återstoden av supernovan, i den innersta regionen, finns en ring av syre som har sällskap av en stor formlös klump väte. Någonting liknande har tidigare aldrig skådats av astrofysiker.
 
– Studien ger en tredimensionell karta över hur det utslungande materialet från supernovan är fördelat i ringar och klumpar. Detta ger mycket kunskap om hur stjärnan var innan den blev en supernova, och mekanismerna bakom explosionen, säger Josefin Larsson, universitetslektor vid avdelningen för partikel- och astropartikelfysik på KTH.

3D-bilderna blir till nytt verktyg för forskarna så att de kan utvärdera teoretiska modeller, och visar också att ringar och klumpar troligtvis alltid finns kvar i resterna efter en supernova.
 
– All materia som slungats iväg från supernovan har färdats i tusen år, det har varit en fri expansion sedan explosionen ägde rum. Studien kan berätta för oss hur det såg ut vid tidpunkten för explosionen, säger Josefin Larsson.

KTH-forskaren Josefin Larsson med en 3D-utskrift som föreställer resterna efter en exploderande supernova. Foto: David Callahan

Josefin Larsson är astrofysiker vid KTH och hon har tillsammans med forskare från Stockholms universitet samt Storbritannien och Tyskland utfört arbetet. Detta har lett fram till en vetenskaplig artikel precis publicerad i tidskriften Astrophysical Journal.

Den ca tusen år gamla supernovan, som går under den officiella beteckningen SNR 0540-69.3, har studerats återupprepade gånger under årens lopp på grund av sin synlighet. Stjärnans kvarlevor ligger förhållandevis nära, i galaxen Stora Magellanska molnet, ungefär på 160 000 ljusårs avstånd från jorden.

Källa och förklaring av 3 D-bilden på det engelska KTH-messet.

Hela pressmesset återfinns här.

VLT studerar b Centauri

Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) har tagit en bild av en planet i omloppsbana kring b Centauri, en dubbelstjärna som är synlig för blotta ögat. Detta stjärnpar har den högsta temperaturen och är det mest massiva som man hittills känner till med en planet i omloppsbana. Planetens avstånd till stjärnparet är 100 gånger avståndet mellan solen och Jupiter. Tidigare har vissa astronomer trott att planeter inte kan finnas kring så heta och massiva stjärnor.

– Det var väldigt spännande att hitta en planet kring b Centauri eftersom upptäckten helt förändrar förståelsen av planeter kring massiva stjärnor” förklarar Markus Janson, astronom vid Stockholms universitet och  huvudförfattare till den studie som publicerats online i Nature.

Denna bild visar stjärnparet b Centauri och jätteplaneten b Centauri b. Planeten är den första som har fotograferats kring en så het och massiv dubbelstjärna.
Stjärnparet, minst sex gånger tyngre än solen, ses i bildens övre vänstra hörn och omges av ringar som är optiska defekter. Planeten, den ljusa pricken i bildens nedre högra del (markerad med en pil), är tio gånger tyngre än Jupiter och kretsar på ett avstånd från stjärnparet som är 100 gånger större än Jupiters avstånd från solen. Den ljusa pricken i bildens övre högra del är en bakgrundsstjärna. Genom att ta bilder vid olika tillfällen var det möjligt att urskilja planeten från stjärnorna i bakgrunden. 
Bilden togs med SPHERE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope med hjälp av en koronagraf som blockerade det starka ljuset från dubbelstjärnan och gjorde det möjligt att fotografera den svaga planeten.
Källa:ESO/Janson et al.

ESO:s pressmess här.

Men är det inte….

Ja, vilken känd himlakropp är detta?

Helt rätt, doughnuten/munken föreställer Krabbnebulosan. En ny rapport diskuterar hur ”plasmoiderna” skapats. Lite matematik förekommer i rapporten, så VARNING för det.

Lämna ett svar